pigenlina

Det är nästan ett år sedan jag skrev sist. Galet!  Ibland känns det som om tiden åker rally, och ibland som att den står stilla (oftare det sista med min personlighet). Sedan maj förra året har jag öppnat egen kiropraktorklinik på Lidingö, blivit med världens finaste hund, köpt lägenhet, utbildat mig inom muskuloskeletal ultraljudsdiagnostik och anställt en kiropraktor till kliniken. Allt har inneburit hårt jobb, utmaning, utveckling och glädje. Allt går att ordna med rätt mindset och många arbetstimmar. Jag har fått betala med en del stress, men nu mår jag bra tack vare min fantastiska familj och träning. Även om det inte har blivit någon strukturerad träning under hela hösten och vintern hann Jose och jag med några lopp under försommaren och sommaren. Jag är stolt över att jag lyckades springa 5 km på 18,5 min (vinnare av vårruset!), och milen på 38 höga min. I sommar glädjer jag mig till att ta strukturerade löpsteg tillbaka mot de tiderna, till att ta första riktiga semestern på två år, att fira Milo 1 år och att äta frukost på den nya balkongen med Jose. 

Mycket har hänt sedan Jose och jag kom hem från Dominikanska Republiken. Vi har bl.a.  sytt 35 dukar vid sidan av våra vanliga jobb, firat Silvia och Jorge (Joses SFI-kompisar) med picknick vid Kottlasjön och åkt till Paris på påsklovet. Paris var fantastiskt, till och med mer fantastiskt än vad jag mindes. Första dagen gick vi upp för Eiffeltornet, och jag blev höjdrädd för första gången i mitt liv. Men mest imponerad över mänsklighetens kreativitet och kapacitet. Dag 2 promenerade vi genom Tuileriträdgården till Louvren och sedan Notre Dame. Sista dagen ville vi ha tema mode, och besökte en stor Diorbutik, där vi köpte varsin parfym och fick VIP biljetter till Dior Galleriet. Dior Galleriet visade upp Christian Diors tidiga verk och livshistoria. Det är otroligt inspirerande med så passionerade och drivna människor, och både Jose och jag gick därifrån med ny motivation. Under resten av våren och försommaren väntar en del lopp. Jose och jag har blivit medlemmar i FK Studenterna, och jag känner redan att träningen i grupp har förbättrat formen. Det blir spännande att se var den kan landa! Första formtestet sker nästa onsdag med Arenamilen i Vallentuna, som är ett 10.000 m banlopp. Jag räknar med trötta vader och lungor på torsdagen. 

Sista stoppet på bröllopsresan var Moca och Joses familj. Vi övernattade en natt i bergsbyn under Pico Duarte, innan vi begav oss vidare till Dominikanska Republikens hjärta. Vi hade inte berättat för någon att vi tänkte komma, så första personen att överraskas var Joses syster Mairely följt av bror Jorge och mamma Minelfis. Sedan ankomsten har vi umgåtts, umgåtts och umgåtts med familj och vänner. Vi har gjort utflykter till Jarabacoa och Santiago, sprungit på Mocas stadion och spelat massa domino. Det känns overkligt att Jose har bott i Sverige i ett halvår. Det känns som om tiden har stått stilla, samtidigt som det har hänt hur mycket som helst. Imorgon flyger vi tillbaka till Europa och Sverige efter riktigt lyckade dagar i DR. Jose och jag är mer än nöjda med bröllopsresan och ser fram emot första våren tillsammans i Sverige. 

Efter 1,5 vecka vid havet begav sig Jose och jag till Jarabacoa och Karibiens högsta berg Pico Duarte, 3098 möh. Det är en hike på 23 km mer eller mindre vertikalt. Vi började turen i Cienaga de Manabao, en liten bergsby i botten av berget. Där hyrde vi guide och packåsna och började gå. Det är ett måste att gå med guide, och det finns ca 200 lokala guider. Den första dagen gick vi till tältplatsen 18 km uppåt, slog läger och åt. Efter världens kallaste natt besteg vi toppen, och gick hela vägen ner igen. Turen bjöd på fantastiska utsikter och mycket träningsvärk. Det finns ett lopp där du gör samma tur fast löpandes. Vi får se om det blir nästa besök på Pico Duarte. Tältet, som vi hade köpt på motsvarande Ica Maxi innan turen gav vi i dricks till guiden, som blev jätteglad. För oss tog det 5,5 timme att gå de första 18 km till lägret, 2,5 timme att gå de 10 km till toppen och tillbaka, och 5 timmar ner. Många klarar inte turen och måste åka akut-åsna. Vi är nöjda och glada som gjorde allt till fots, och Jose ännu nöjdare och gladare som hittade en hund att gå med hela vägen. Pico Duarte var helt klart en riktig höjdpunkt på smekmånaden! 

Hälsningar från Joses och min honeymoon! Jose och jag tog flyget från Stockholm i tisdags för en vecka sedan och flög den långa turen över Atlanten, med mellanlandning i Frankfurt. I och med den nya Coronavarianten  var vi oroliga över att ens komma iväg, så lyckan var stor när PCR-testen visade negativa och vi med säkerhet kunde stänga resväskorna. För att vara på den säkra sidan anlände vi till Arlanda 3,5 timmar innan flyget skulle gå, och hade god tid till att checka in, visa upp alla dokument, passera säkerhetskontrollen och äta frukost. Vi hade bara en timmes byte i Frankfurt, men ankom till nästan samma ställe som det andra flyget  skulle gå ifrån, och hade således god tid. Flyg nummer två startade lite dramatiskt när en passagerare vägrade ha på sig munskydd, trots upprepade tillsägelser, och blev avslängd tillsammans med fru och barn. 6 tyska poliser bordade flyget och det tog totalt 1 timme i och med att passagerarnas bagage var tvunget att hittas och lastas av. Efter det var alla laglydiga och resten av resan flöt på friktionsfritt. Jose och jag såg på 3 filmer var och de 10 timmarna i luften gick ganska fort. Vi flög med Condor, ett dotterbolag till Lufthansa. Kan varmt rekommenderas! Första stoppet på smekmånaden var Punta Cana, Dominikanska Republikens kändaste turistort. Där är stränderna långa och vita, och vattnet turkost med höga vågor. Fantastiskt vackert! Det var vi och massa ryssar. Vi började morgnarna med 7 km löpning, följt av stretch, bad och frukost. Under dagen solade vi, spelade volleyboll och testade tennis och minigolf. Efter 3 nätter i Punta Cana fortsatte turen till peninsulan Samana, och området Las Terrenas. De nordliga stränderna i DR är lite gulare och "sportigare". Hit åker många turister som vill surfa, men även lokalbefolkningen. 8 timmar och en omväg över bergen senare anlände vi till Las Terrenas, och här är vi nu. Hotellet tillhör kedjan Bahia Principe och är strålande. Fina rum, fantastisk strand och bra buffé. Vi har fortsatt morgonrutinen med löpning, bad och frukost och spelar massa volleyboll med ett gäng kanadensare och amerikaner. Vi har totalt 5 nätter i Las Terrenas, innan vi åker vidare till Jarabacoa för att bestiga Pico Duarte, Karibiens högsta berg på lite mer än 3000 m. Det är en tuff tur, men vi känner oss redo och peppade och har tagit med en svensk flagga att vifta med på toppen. Tusen tack för alla bröllopsgåvor som gjorde bröllopsresan möjlig. Vi njuter varenda minut!

Sommaren avslutades optimalt med Joses och mitt bröllop, men sen följde den svåraste hösten i mitt liv. I oktober fick pappa ont i ryggen, och det vi trodde var ett ryggskott visade sig vara en patologisk fraktur pga myelom. Det var fruktansvärt att se någon jag älskar ha så ont, någon så självständig behöva så mycket hjälp och att vara utan kontroll eller auktoritet i utredningsprocessen. Mycket smärta, sängliggande, ovisshet, 1 ryggoperation och massa mediciner senare blickar vi framåt. Jag är så glad och tacksam över att pappa är på benen igen och att vi lever i ett land med bra och statlig sjukvård. Läkningskurvan är aldrig linjär och resan tillbaka har bara börjat, men jag är säker på att pappa kommer att vara i bra form inom den närmsta framtiden. Med viljestyrka och en sund kropp kommer man långt! Jag har fått uppleva hur sammankopplad man är psykiskt med sin familj. När din klippa rasar rasar du också, och hela hösten kändes som fritt fall. Pappa jag älskar dig, och glädjer mig till en vår och sommar i rörelse ihop! 

Bloggen är tillbaka från sin höstdvala. De senaste månaderna har varit händelserika och dramatiska. Men vi börjar med det roliga som hänt! Sensommaren var underbar, och avslutades med Joses och mitt bröllop den 4 september. Jose friade redan under min första resa till Dominikanska Republiken. Där och då visste vi att det skulle gå lång tid till själva bröllopet, men det var lika mycket ett löfte om att våga satsa på kärleken trots tusentals kilometer, en uppehållstillståndsprocess och flera månaders distansförhållande. Dagen var perfekt. Ceremonin hölls i Adventskyrkan, med Ebba, Linn och Pillan som brudtärnor och Andreas, pappa och Adam som bestmen. Jose hade sytt chakabanas till alla killar, och min klänning kom från Ida Sjöstedt. Vår nyvunna vän Eduard ackompanjerade hela bröllopet på piano. Intåget skedde på dominikanskt vis. Först brudtärnor och bestmen (Annies sång),  sedan mamma och Jose (perfect), och till sist pappa och jag (bröllopsmarschen). Både Jose och jag gick in med varsin förälder, blev lämnade vid altaret och fortsatte tillsammans, för att symbolisera att han och jag nu fortsätter livets resa i vår nya, lilla familj. Det var surrealistiskt och fantastiskt att uppleva dagen som du alltid har vetat ska hända faktiskt hända. Jag försökte att njuta och vara i varje minut, men ibland kändes det som en film. Efter ceremonin och innan middagen passade Jose och jag på att ta foton på takterrassen på det hotell vi skulle spendera natten, och där Jose gjorde sig i ordning med killarna. Andreas agerade kameraman och gjorde ett strålande jobb tillsammans med utsikten. Middagen dukades upp i festlokalen på Ronnebyvägen. Kökschef mamma med Anna Åback, mormor och Elin hade gjort en underbar meny med ett somrigt buffébord, tårta och praliner från Skåne. Jag kunde inte ha önskat mig mer. Jag fick mannen i mitt liv och en oförglömlig dag, och kan inte vara mer tacksam. 

Mycket har hänt sedan sist! Tredje veckan i Dominikanska Republiken fick Jose och jag svar från Migrationsverket om att Jose har fått uppehållstillstånd. En vecka senare hade uppehållstillståndskortet kommit fram till Bogota, Colombia, och sändes med expresspost till Santo Domingo, där vi hämtade ut det 1 dag innan avresa till Sverige. Allt hände väldigt fort, även om processen i helhet har varit lång. Men nu är han här, en buss, en bil, två flyg och en taxi senare. Det är tre veckor sedan vi landade i Sverige. Första veckan var jobbigast för Jose. Att vara så lång ifrån familjen, inte förstå språket eller kulturen och att vara beroende av mig. Sen har det gått bättre och bättre. Vi har folkbokfört honom på Skatteverket, letat jobb och börjat med svenskalektioner i väntan på SFI. Det tar normalt 1-3 månader att få personnummer, vilket är en flaskhals eftersom man behöver personnummer för att skriva in sig i arbetsförmedlingen, SFI och för att kunna öppna ett svenskt bankkonto, men vi gör vad vi kan i mellantiden. Förra veckan tog vi en långhelgs semester från all organisation och åkte till Öland med Pillan och Adam. Vi var bjudna på Sandra Rönnsveds bröllop, och passade på att stanna några dagar extra. Torsdagen ägnades åt strand, volleyboll, kroppkakor och intervallträning, fredagen åt bröllop, och lördagen åt ett trail lopp runt Hornsjön. Fantastiskt härliga dagar och Joses första äventyr i Sverige. Nu glädjer vi oss till flera! 

Vi har haft en panghelg här i Moca. Lördagen började med löpning, och slutade med dominokväll hos Joses morbror Ney. Nästan hela Joses familj på pappans sida bor på samma gård, så det blev en riktig familjefest. I söndags tog Jose, jag, hans syster och partner + 3 vänner mopparna till en flod längre upp i bergen. Vi simmade och klättrade oss igenom 5 olika schakt tills vi kom till ett vattenfall. Framme vid vattenfallet mötte jag en av mina vänner från volontärtiden. Världen är liten och stor på samma gång! 

Det är på tiden med en presentation av alla Joses husdjur! 

Nu är Jose och jag tillbaka i Moca efter 1 vecka längs nordkusten. Vi har spelat massa volleyboll, solat och badat. Jose och jag gjorde en liten miniturnering med volleyboll, pingis och straffar i basket. Otroligt nog vann jag efter lite tur i basket. Det är kul att Jose är lika tävlingsinriktad som jag. Jag blev tillfrågad av Frambu att göra en yoga-video för årets digitala läger, så en morgon gick vi upp tidigt och spelade in en 15 min lång yogasession på stranden. Superstämning med havet och vågorna. Den här veckan väntar domino med Joses pappa, lunch med några vänner från el Patronato och födelsedagsfirande för Christoffer, Joses bästa vän som alltid har hjälpt till att hämta och lämna mig från flygplatsen. 

Den här veckan semestrar Jose och jag i Cabarete och Puerto Plata - två städer längs Dominikanska Republikens nordliga kust. Karibiens stränder är extremt vackra med vit eller gul sand, palmer och turkost vatten. Igår sprang jag längs stranden utan skor och fick stora vattenblåsor under båda fötterna, vilket resulterade i att jag inte kunde gå resten av eftermiddagen och halva idag, men imorgon borde jag vara på fötterna igen. Jag måste lära mig att stanna när jag får ont. Det har inte varit min grej hittills. Jose hjälpte mig runt, bar mig ner till vattnet och hämtade middag som vi åt på terrassen när jag hade för ont för att gå till restaurangen. Han är den finaste personen jag känner. Cabaret är känt för sin kite surfning, och nästa gång vill vi stanna en vecka eller två och lära oss. Det ser härligt (och lite läskigt) ut att dras runt över vågorna av en jättedrake. Eftersom det är en sportig strand finns det alltid någon att spela volleyboll eller fotboll med. Jag skulle vilja hålla en stor 30-års fest för mig, Pillan och Jose, och då skulle jag vilja ha den här. Tänk vad kul om hela min svenska familj, vänner  och jag spenderade två veckor tillsammans, sprang på morgonen, lärde oss kite surfa och spelade volleyboll ihop. 

Resan till Dominikanska Republiken gick supersmidigt. Jag hade inte behövt oroa mig för något av det jag var orolig för: inställt flyg, positivt covidtest eller att jag glömt att fylla i något digitalt dokument. Inte ens de 10 timmarna över Atlanten var speciellt jobbiga. Jag lyssnade på två avsnitt av spring snyggt-podden, såg två filmer och gjorde massa tåhävningar i gången. Väl framme i Punta Cana blev jag hämtad av Jose och Christopher, och tillsammans körde vi de 4 timmarna till Moca. Helgen har spenderats med familj och vänner. Nästa vecka åker Jose och jag på semester till kusten. Vi ska bo på två olika hotell, ett i Cabaret och ett i Puerto Plata, springa på morgnarna och spela volleyboll och bada på dagarna. Jag längtar! 

Nu nalkas sommaren, och snart går jag på semester. Jose och jag hade hoppats på att redan nu ha fått svar på uppehållstillståndet, så att vi kunde vara lediga i Sverige tillsammans, men nu kommer semestern att tillbringas i DR istället. Inte illa det heller! Inte så mycket har förändrats sedan förra inlägget. Beslutet att arbeta en dag i Eskilstuna känns fortfarande helt rätt. Hälsenan som började bli bättre slog bakut, och nu har jag fått en kortisoninjektion, som i och för sig verkar ha gjort sitt jobb. Vi håller tummarna! Stockholm är grönare än någonsin och jag tar en promenad i humlegården varje lunchpaus dagarna jag jobbar i Stockholm. Annars hänger jag mest med familjen, och en av höjdarhelgerna var när Pillan och jag åkte ut till landet, badade, grillade korv och myste framför brasan. Förhoppningsvis blir det ännu mer landetliv senare i sommar! 

2021 har börjat händelserikt och händelsefattigt på samma gång. I och med Corona känns det som om världen står på standby, men emotionellt och digitalt sker det saker hela tiden. Uppehållstillståndprocessen som Jose och jag startade i september har rullat på i bakgrunden, med inskickning av papper, mer papper och idag intervju på den svenska ambassaden i Colombia. Vi ber till Gud att allt ska gå bra och att vi snart får vara tillsammans igen - den här gången utan att behöva separera. Jag har börjat jobba en dag i veckan på en klinik i Eskilstuna för att få kvalitetstid i vardagen med Pillan och Andreas. Det känns superkul, och jag har märkt att jag kan jobba mer utan att bli tröttare. Tänk vad lite miljöombyte kan göra. Margot, min kollega, är helt fantastisk och vi har redan nu superkul ihop. Efter att ha varit skadad i nästan ett halvår kan jag springa 7 km varannan dag utan att få mer ont i hälsenorna. Vilken win! Jag har hängt med pappa och farfar, familjen kaos, haft tjejmys med mamma, Ebba och Anna Åback och ätit semlor varje helg i februari. Förra helgen döptes jag in i Adventskyrkan för att precis som vid konfirmationen bekräfta min kristna tro. Jag är så glad över att jag tog kontakt med pastor David när jag kom till Stockholm. Adventskykan ger mig djup, tacksamhet och filosofi i vardagen. Den hjälper mig att komma ihåg vad som är viktigt, och får mig att fundera över vad som ska prägla mitt liv. Att inte idolisera status, pengar, sociala medier, som styr så mångas liv idag. Vem vill jag se upp till och hur är jag en bra människa mot andra, mig själv och världen. Jag har alltid känt mig hemma i internationella sammanhang, och därför passar en ung, multikulturell kyrka perfekt för mig.