pigenlina

Ååh, jag, Ellen och Kjell var på HC Andersens julmarknad idag och det var verkligen verkligen supermysigt! Vi gick dit vid 4-tiden, nær det hade hunnit bli lite mørkt, køpte brænda mandlar och gick runt och kikade. Nær vi kom till slutet hørde vi sång och såg att det var en liten mini-musikal med massa barn, ungdomar och en vuxen (som skulle spela HC Andersen). Alla barnen var karaktærer ur någon av hans sagor och gick fram nær de sjøng om just den karaktæren. Dær var kejsaren utan klæder, fast med klæder ("vem blir glad før mjuka paket, lalala"), tennsoldaten, snøgubben och flickan med svavelstickorna. Jag børjade næstan gråta på plats, før jag kom ihåg nær vi var små och mamma læste den sagan før oss. Gud vad den ær sorglig! Vi var tvugna att googla den och læsa nær vi kom hem till Kjell sen før att baka papparkakor och dricka gløgg. Jag måste verkligen køpa en bok med alla HC Andersens sagor! På danska såklart. Hær kommer sagan så att ni också kan læsa den <3

FLICKAN MED SVAVELSTICKORNA
Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och bara fötter. Ja, hon hade ju haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte det! Det var mycket för stora tofflor, hennes mor hade sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två vagnar körde förbi i väldig fart. Den ena toffeln kunde hon inte hitta och den andra sprang en pojke bort med, han sa, att han kunde använda den till vagga, när han själv fick barn.

Där gick nu den lilla flickan på sina bara små fötter, som var röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde bar hon en mängd svavelstickor och en bunt gick hon med i handen. Ingen hade på hela dagen köpt av henne, ingen hade gett henne en liten slant, hungrig och frusen gick hon och såg så ynklig ut, den lilla stackaren! Snöflingorna föll i hennes långa gula hår, som lockade sig så vackert i nacken, men hon tänkte sannerligen inte på lockarna. I alla fönster lyste ljusen, och så luktade det här på gatan så härligt av gåsstek; det var ju nyårsafton, ja, det tänkte hon på.

Borta i ett hörn mellan två hus, det ena sköt fram litet längre på gatan än det andra, där satte hon sig och kröp ihop. De små benen hade hon dragit opp under sig, men hon frös ännu mer, och hon tordes inte gå hem, hon hade ju inte sålt några svavelstickor, inte fått en enda slant, hennes far skulle slå henne, och kallt vara det också hemma, de hade bara taket rätt över sig, och där pep vinden in, fastän man hade stoppat halm och trasor i de största springorna. Hennes små händer var nästan alldeles döda av köld. Å, en liten svavelsticka skulle göra gott. Om hon bara tordes dra ut en ur bunten, stryka den mot väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en, ritsch! vad den sprakade, vad den brann! Det var en varm, klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen kring den. Det var ett underligt ljus, den lilla flickan tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka mässingskulor och mässingsspjäll. Elden brann så härligt, värmde så skönt. Nej vad var det! - Den lilla sträckte redan ut fötterna för att värma dem också - - då släcktes lågan. Kakelugnen försvann - hon satt med en liten stump av den utbrända svavelstickan i handen.

Hon strök eld på en ny, den brann, den lyste, och där skenet föll på husväggen, blev den genomskinlig som en slöja. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukat med en skinande vit duk, med fint porslin, och härligt ångade den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen och vad som var ändå bättre, gåsen hoppade från fatet, stultade fram över golvet med kniv och gaffel i ryggen, rakt fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade svavelstickan, och där fanns inget annat att se än den tjocka, kalla husväggen.

Hon tände en ny. Då satt hon under en strålande julgran; den var ännu större och finare utstyrd än den hon hade sett genom glasdörren hos den rike köpmannen nu i julas. Tusen ljus brann på de gröna grenarna och hon såg brokiga bilder, som liknade dem som pryder butiksfönstren. Den lilla sträckte opp båda händerna i luften - då slocknade svavelstickan, de många julljusen steg högre och högre, hon såg att de nu var de klara stjärnorna, en av dem föll och gjorde en lång eldstrimma på himlen.

"Nu är det en som dör!" sa den lilla, för gamla mormor, som var den enda, som hade varit snäll mot henne, men nu var död, hade sagt: - "när en stjärna faller, stiger en själ opp till Gud".

Ännu en gång strök hon en svavelsticka mot husväggen, den lyste runt omkring, och i ljusskenet stod gamla mormor, så klar, så strålande, så välsignat mild.
- "Mormor!" ropade den lilla. "O, tag mig med! Jag vet, att du är borta när svavelstickan har brunnit ut, borta liksom den varma kaminen, den härliga gåssteken och den stora, strålande granen!" 
Och i en hast strök hon eld på alla stickorna, som var kvar i bunten, hon ville riktigt hålla kvar mormor, och svavelstickorna lyste med en glans så att det var ljusare än mitt på dagen. Mormor hade aldrig förr varit så vacker, så stor; hon lyfte opp den lilla flickan på sin arm, och de flög i glans och glädje, så högt, så högt. Och det var ingen kyla, ingen hunger, ingen ångest - de var hos Gud.

Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen - död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen.