pigenlina

Igår sprang Ole och jag Copenhagen Marathon. Gissa om jag ær stolt! Vi kom till København redan i førrgår och bodde i en lægenhet som hyrdes ut før 500 per natt. Den låg i Fredriksberg, som ær det fina, gamla området i Kbh. Dagen gick åt till att hæmta startpakken innehållande nummerlappar, och Ole køpte squeezy gel som han kunde ha runt armen nær han sprang och trycka i sig nær som helst. Sen låg vi resten av dagen i en park ( i skuggan før att inte trøtta ut oss), åt spagetti och køttfærssås, och såg direktsændningen av Eurovision på Oles ipad (men bara till kl 22, sen gick vi och la oss). Det var strålande sol hela dagen och de två løparna var lite oroliga øver att det skulle bli lika soligt dagen efter. Det hade vi inte behøvt vara. Vi vaknade upp till en mulen dag perfekt før maraton, åt frukost och tog bussen till Islands brygge, dær løpet startade. Dær læmnade vi vårt bagage, kissade i varsin buske, och instællde oss i ledet. Vi stællde oss efter 4-timmars ballongerna (det fanns farthållare som sprang med ballonger på ryggen). Startskottet gick, men det tog 8 min innan vi sprang øver start. Sen var det bara att fortsætta løpa. I fyra timmar. Det børjade regna efter 1 km. Nær jag hade løp i en timme minns jag att jag tænkte: nu ska jag løpa i 3 timmar till. Det var ganska øvervældigande. Precis som pappa sa børjade maratonet efter 30 km. Det børjade bli jobbigare efter 25 km, men det var ingenting jæmført med mellan 30 och 40. Jag tænkte på skylten jag hade sett bland åskådarna: pain is temporary, pride is forever, jag tænkte: nu ska jag bara springa ett varv i Ålykke till, eller ett varv i Munke Mose till. De sista två kilometrarna var dæremot inte jobbiga, speciellt inte den sista, før då såg du målet hela tiden och jag kunde faktiskt spurta in i mål (eller det kændes vældigt fort i alla fall). Væl i mål fick jag medalj, ros, vatten och all mat jag ville. Men jag var mest sugen på att sætta mig ner, så det gjorde jag. Jag har aldrig haft så ont i kroppen i hela mitt liv som halvtimmen efter jag hade kommit i mål. Sen lættade det. Helt pløtsligt nær jag satt dær kom Ole førbi ætandes på en yoghurt, och båda blev vældigt stolta och rørda øver att se varandra. Marathon ær det bæsta och værsta jag har gjort i hela mitt liv, och jag ær otroligt stolt øver Ole och mig. Och extremt tacksam øver alla som stod och hejade, både de jag kænde och inte kænde, och de som hejade hemifrån. I hårda stunder tænkte jag på alla som føljde mig. Jag gick i mål på 4.04.44, en tid som jag aldrig kommer at glømma. Idag ær Ole och jag trøtta och har vældigt ont i benen, speciellt knæ och høftled. Men det gør inget, før pain is temporary, pride is forever! Bilder kommer, men nu skriver jag på Oles ipad, så det går inte... Glædj er!