pigenlina

Nu ska jag berätta lite om IDAI. IDAI är ett statligt institut för barn med speciella behov. Barnen har allt ifrån Downs syndrom till CP, men behöver inte alltid ha blivit födda med handikappet. Vissa har fått sitt handikapp genom våld i hemmet eller mordförsök. Oles och mitt jobb består i att hjälpa Las Mamitas (de anställda kvinnorna) som tar hand om de minsta barnen. På 20 barn går det tre Mamitas, så jag behöver inte nämna att det är underbemannat. Alla barn behöver hjälp med de mest basala tingen, som matning, toalettbesök och påklädning. Las Mamitas jobbar så hårt de kan, 24 timmar åt gången och ser till att barnen är torra och mätta. Men så mycket mer hinner de inte. Det finns sjukgymnaster på IDAI som ser till att mobilisera och strecha barnen under veckodagarna, men mestadels av tiden ligger de allra minsta i sina sängar, och de något större är antingen för apatiska för att leka, vet inte hur man gör det, eller har för mycket energi för att vara instängda i samma rum som de andra barnen. Så idag till exempel tog Ole och jag med oss barnen som klättrar på väggarna ut för att leka i solen. Andra dagar har jag provat att umgås med barnen som aldrig leker för att starta en lek eller bara få kontakt. Ibland är det svart att veta var jag ska börja, vad jag ska fokusera på och hur, men jag provar att använda det jag har lärt mig både från dagiset i Bergen och på Frambu. Någon dag skulle jag vilja följa med ner till sjukgymnasten för att se hur man bäst strechar spastiska muskler eller lär barn att gå. Jag vill inte ta några foton på institutionen, men jag kan säga att utrustningen är minimal, även om alla gör så gott de kan. Därför skulle Ole och jag vilja hjälpa till med en del basal utrustning. Las Mamitas vet bäst vad som saknas, så planen är att ta med dem på en shoppingtur. Några av sakerna som saknas är matmixer, kläder och leksaker. Om jag hade hur mycket pengar för välgörenhet som helst hade jag även skrivit extra personal, tvättmaskin, diskmaskin och en lekplats med inhängnad på listan, men det har jag tyvärr inte. DÄRFÖR TÄNKTE JAG GE ER MÖJLIGHETEN ATT BIDRA. Den som vill får skänka pengar som på bästa sätt kommer att användas till att göra livet på IDAI enklare. Investeringarna kommer såklart att visas på bloggen. Maila mig för kontonummer, summa och önskemål om investering på: e[email protected].

Sträck ut din hand!

Valentin säger godmorgon!

// Todos conocen que los latinos tienen muchos sentemientos. Despues dos semanas en Bolivia, yo se que es verdad - para los perros tambien. Senor Valentin y Frida han sido novios y tienen un nino que se llama Slush. Slush vive en la casa del padre de Felipe, a 7 km. Valentin ha sido un padre malo. Slush ha tenido muchos sentimientos malos y un dia fue hasta la casa del Felipe para pelear con su padre. Felipe ha tenido que ayudar, y hoy tiene un cicatriz en su labio. Que drama! //

Ekeko!
Ole, Carmen och jag med en cholita (boliviansk kvinna i traditionella kläder).
Hela gänget utanför museet. Vakten tog bilden och lyckades få med ett finger.
Söt hundvalp på vägen.
Ole tar spanskalektion på gatan. Hundarna ser på.
I telefericon!
Stilig utsikt...
Eftersom Carmen och Gladys har börjat läsa min blogg, kommer jag från och med nu att skriva en kort översättning på spanska i slutet av varje inlägg. Här kommer det första! 

// Hoy voy a presentar las profesoras de Ole y yo. Se llaman Carmen y Gladys, y son hermanas. Tienen personalidades muy diferentes y usan metodos de clases muy diferentes tambien. Entonces, es perfecto tomar clases con las dos. Ayer, Ole y yo hemos visitado El Alto, una ciudad cerca de La Paz. Hemos visitado un museo, hemos comido almuerzo y hemos tomado clases de Espanol con Carmen y Gladys. La Paz tiene una altura de 4000 m, y esta rodeado de montanas. Entonces, han construido un Teleferico para transportar la gente. Es como un metro en el aire. Es rapido, hace no sonidos y esta muy divertido usar! //

Till något helt annat. Jag vill gärna belöna mina flitigaste kommentatorer, och en av dem är helt klart Mormor. Mormor har önskat fler bilder av hundarna, och det ska hon få, plus en full presentation av hundarnas personligheter. 

Jag har aldrig träffat en hund med så mycket personlighet som Valentin. Valentin tror att han är en människa. Han kan öppna dörrar och observerar allt som händer i huset. Han gillar att ligga i soffan, luta sig mot ens ben för att bli klappad och att vara gruppens centrum. Trots att han inte gillar att vara ute, rymde han en gång och var borta en hel vecka. Ingen vet vad han gjorde, men familjen grät hela tiden han var på flykt. Valentin är den första som möter dig när du vaknar och kommer hem från jobbet och den sista som säger godnatt (ibland genom att öppna sovrumsdörren och stå och stirra på dig). När Lupe är iväg på jobbet tar Valentin över hennes säng, utan att skämmas en sekund. Valentin och jag, cirka lika vita i ansiktet. Valentin pga ålder, och jag pga solkräm.

Frida är lugnare och yngre än Valentin. Hon har behov för egentid, och hänger inte alltid med människorna i huset. Trots det älskar hon att bli kliad bakom örat, men gör sig inte alltid besväret att gå fram och be om det. Istället ligger hon och vilar tills någon går fram frivilligt. Frida älskar att sola, och verkar aldrig bli för varm, trots sin fluffiga päls. Hon älskar nya dofter och slickar gärna ens fötter, speciellt om de är barfota! Frida, för en gångs skull i skuggan...

Nu till något kul. Igår flyttade Ole och jag in i huset till Felipe. Hittills har det varit en riktig fullträff. Igår festade vi med Felipe och hans vänner på en gaybar här i La Paz och idag har vi ätit både frukost och lunch tillsammans med Felipe och hans mamma som är här i tre dagar. Mellan måltiderna gjorde vi traditionella karnevalritualer, som att kasta alkohol och färgglada kulor på huset, hänga serpentiner runt varandras halsar och öppna varsin förgylld valnöt för att spå framtidslyckan. Min nöt var gul och fin och därför kan jag vänta mig mycket kärlek och lycka. Vi stormtrivs och ser fram emot fler dagar i huset!

Nuestra habitacion! Ole packar upp.

Ole och jag på våra sittplatser. Helt plötsligt kunde det starta ett skumkrig (sprayflaskor med skum), och det var det som skedde när den här bilden togs. En sekund senare hade jag skum över hela mig.

Vackra kostymer! Ole och jag hade också köpt oss varsin kostym, "papino" som gick hem hos barnen och ledde till att bi blev extra sprayade. 

Ole deltar i dansen!

Dans på nära håll.

Ole med en dansare. 

På kvällen började kostymerna att lysa och flera dansade med facklor. Coolt! 

Ole övervinner hundrädslan med en av Felipes gamla hundar. 

1. Jag har fått internet på mobilen och kan nu lägga upp massa bilder.

2. Jag fick höjdsjukan (tror jag) trots de höjdsjukehämmande tabletterna och låg en hel dag i sängen med magont, huvudvärk, illamående och kväljningar. Doktor Ole skötte om mig och såg till att jag fick i mig vätskeersättning och några nudlar. 

3. Jag har haft min andra spanskalektion med Gladys och fixat mobil så att jag kan ta mig runt på egen hand utan att Ole behöver vara orolig för att jag virrar bort mig. Mitt lokalsinne är lika med noll... 

4. Ole och jag har stämt träff med ett annat norsk-svenskt par som jobbar för den norska missionsalliansen. Vi ska äta middag tillsammans på fredag.

5. Ole och jag har träffat Oles guddotter Iris (4 år) och hennes mamma Jimena. På fredag ska vi se på när Iris och de andra förskolebarnen övar dans inför festivalen i helgen.

NU: BILDREGN!

Surf i Iquique

Javier och jag

Lästips: the curious incident of the dog in the night-time. LÄS DEN!!

Hola! Nu ær Ole och jag i Bolivias huvudstad La Paz. La Paz ligger 3500 m øver havsnivå, så vi flåsar som hundar bara vi går upp før små backar. Vi kom hit i lørdags efter en lång busstur från Iquique. Den sista dagen i Iquique var vældigt lyckad. Vi hade en sista surflektion med Javier och åt seafood-empanadas till lunch. Rico! Vi børjade æven på våra "mot højdsjuka-tabletter", och ficka alla møjliga sorters biverkninar, som pirr i tårna och kissnødighet. Jag var tvungen att kissa tre gånger i våtdrækten, men sa ingenting till Javier. Nu gør vi oss redo før att sova en andra natt på Casa Allianza, den norska missionens hus hær i La Paz. Vi planerar att bo i Casa Allianza i en vecka, sen vill vi hitta en boliviansk familj som hyr ut antingen ett rum eller en hel lægenhet, eftersom vi ska vara hær så længe. Igår hælsade vi på IDAI, hemmet før funktionshæmmade som Ole jobbade på sist han var hær, och idag har vi fikat med Gladys, Oles spansklærare som ska bli VÅR spansklærare. Både Ole och jag ska træffa Gladys redan imorgon, men olika tider. Spænnande! Idag køpte jag æven ett par jeans, och fick med hjælp av butiksbitrædet ett par som både passade och inte hade allt før mycket bling bling. Bilderna får ni se i næsta inlægg, før jag har inte lyckats få internet på mobilen hær i Casa Allianza. Ni kan glædja er till surfbilder, boktips och empanadas!

 

Söndag: ankomst till Iquique efter en 25 timmar lång busstur från Valparaiso. Strandpromenad och superbowl. 

Tisdag: privatlektion med Javier, almuerzo på favoritrestauranten och mer sol! Såhär kan en typisk almuerzo se ut. Liten soppa till förrätt (sopita), fisk till huvudrätt (pescado) och fruktsallad till efterrätt. Vi älskar almuerzo! Speciellt när frukosten består av vitt bröd och muffins. Sopita...

Pescado frita...