Sträck ut din hand
Ole och jag börjar att få en vardag här i La Paz. Såhär kan en vanlig dag se ut. Uppstigning klockan 08:00, därefter frukost och spanskaläxor fram till klockan 09:30, då vi lämnar huset för att åka till IDAI (jobbet). Vi jobbar mellan 10:00-13:00 och tar spanskalektioner mellan 14:00-18:00 (två timmar var). Mellan jobbet och spanskalektionerna hinner vi med en snabb lunch, och när den ena har lektion gör den andra läxor, ser på fotboll (Ole), tränar eller bloggar. På kvällen umgås vi med vänner eller hittar på något annat kul. Jag hoppas till exempel på att få bli barnvakt åt barnet till en missionärsfamilj här i La Paz. 
Nu ska jag berätta lite om IDAI. IDAI är ett statligt institut för barn med speciella behov. Barnen har allt ifrån Downs syndrom till CP, men behöver inte alltid ha blivit födda med handikappet. Vissa har fått sitt handikapp genom våld i hemmet eller mordförsök. Oles och mitt jobb består i att hjälpa Las Mamitas (de anställda kvinnorna) som tar hand om de minsta barnen. På 20 barn går det tre Mamitas, så jag behöver inte nämna att det är underbemannat. Alla barn behöver hjälp med de mest basala tingen, som matning, toalettbesök och påklädning. Las Mamitas jobbar så hårt de kan, 24 timmar åt gången och ser till att barnen är torra och mätta. Men så mycket mer hinner de inte. Det finns sjukgymnaster på IDAI som ser till att mobilisera och strecha barnen under veckodagarna, men mestadels av tiden ligger de allra minsta i sina sängar, och de något större är antingen för apatiska för att leka, vet inte hur man gör det, eller har för mycket energi för att vara instängda i samma rum som de andra barnen. Så idag till exempel tog Ole och jag med oss barnen som klättrar på väggarna ut för att leka i solen. Andra dagar har jag provat att umgås med barnen som aldrig leker för att starta en lek eller bara få kontakt. Ibland är det svart att veta var jag ska börja, vad jag ska fokusera på och hur, men jag provar att använda det jag har lärt mig både från dagiset i Bergen och på Frambu. Någon dag skulle jag vilja följa med ner till sjukgymnasten för att se hur man bäst strechar spastiska muskler eller lär barn att gå. Jag vill inte ta några foton på institutionen, men jag kan säga att utrustningen är minimal, även om alla gör så gott de kan. Därför skulle Ole och jag vilja hjälpa till med en del basal utrustning. Las Mamitas vet bäst vad som saknas, så planen är att ta med dem på en shoppingtur. Några av sakerna som saknas är matmixer, kläder och leksaker. Om jag hade hur mycket pengar för välgörenhet som helst hade jag även skrivit extra personal, tvättmaskin, diskmaskin och en lekplats med inhängnad på listan, men det har jag tyvärr inte. DÄRFÖR TÄNKTE JAG GE ER MÖJLIGHETEN ATT BIDRA. Den som vill får skänka pengar som på bästa sätt kommer att användas till att göra livet på IDAI enklare. Investeringarna kommer såklart att visas på bloggen. Maila mig för kontonummer, summa och önskemål om investering på: e[email protected].
Sträck ut din hand!