pigenlina

Ikväll är sista träningen med cheer-squad inför morgondagens matcher. I år ska vi heja på både killarna och tjejerna, med totalt 4 framträdanden. Ett innan matchen och ett i halvlek för båda matcherna. Idag ska vi synka all akrobatik och bara nöta in danserna, samt tillverka pompoms. Vi har en grupp på facebook, där vi lägger upp videos på danserna och träningstider. Det är kul att qheer-squaden har blivit så seriös på bara ett år. Jag känner mig som en stolt mamma till ett växande barn, haha! På ett år har vi fått nya medlemmar, en egen facebook-grupp, två danser och fyra framträdanden. Vad kommer nästa år? Sponsorer till kostymer kanske? Jag väntar med spänning. 

 

Nu sitter jag och gör gamla examenset. Det är ett väldigt examenssmart sätt att plugga på. Jag börjar alltid med reexamen för att få upp självförtroendet (eftersom jag tycker de är lättare), och fortsätter sedan med de nyaste examensseten för att se vad föreläsarna tycker är viktigt. Jagh ar satt mig i en läsesal där jag i alla fall kan se ut på det vackra vädret... Såhär ser det ut när jag pluggar. Det är bilder som gäller! Om ni undrar varför jag ser helt miffo ut på bilden, så är det för att jag sitter med datorskärmen så folk utanför kan se om jag tar kort på mig själv. Lite pinsamt att bli påkommen med det tyckte jag och tog bara en snabb bild för bloggens skull. Teckningen föreställer en nefron, som är den funktionella enheten i njuren. Det är här den kommande urinen transporteras, och olika joner och vätska reabsorberas/sekreras beroende på om vi är uttorkade eller inte. 

 

 

GIRLS! Beyonce rockade Forum arena igår, med ett band bestående av bara kvinnor. Det fanns två män på scenen, ett tvillingpar med afro, som var dansare. Det var en helt fantastisk show, med massa dans, kostymer och bra musik. Jag önskar alltid att jag var två huvuden högre på konserter, så jag såg mer. Beyonce är en underbar artist, och verkar väldigt sympatisk som människa. Hon interagerade med publiken och tog sig tid att tacka alla för att hon fick göra det hon älskade mest. När vi stod i kön träffade jag kusin Ebba som tydligen också skulle på konserten. Kul! Det var hur många människor som helst, och svettet rann från hela kroppen, verkligen RANN! Men det var det värt, och vi dansade och hoppade så svetten rann ännu mer. Ikväll ska jag öva med min cheer-squad inför fredag. Efter det tänkte jag äta godis och kolla på Beyonce-dokumentären. Time is precious! Beyonce är född 81, alltså tio år innan mig. Härligt att man kan vara så snygg över 30!

Dagen inleddes med två timmars volleyboll med Ole, Maren och en som heter Thomas. Det var superkul! Nu ska jag läsa noga i flera timmar, innan jag drar vidare till Ole på date-kväll. Imorgon bär det av till Köpenhamn efter skolan och Beyonce-konsert. Wow, vad jag glädjer mig! Om jag fick vara en person för en dag hade jag lätt valt Beyonce, hon är så sjukt cool. Jag ska försöka få tag på ett reklamplakat med Beyonce. Hon gör ju reklam för H&M nu, och det hade varit kul att ha dels en bikini, och dels plakatet med bikinin... Tänk er den på väggen!

Nu har jag fått bekräftat att jag får jobbet jag var på intervju för i Norge. Yes! Jag börjar vecka 25 och slutar vecka 29, därefter åker Ole och jag till Oslo och jobbar på läger. Det kommer bli en fantastisk sommar som avslutas med vandring i fjällen tillsammans med pappa, syskonen och Robban. Lovely! Såhär glad är jag just nu:

Idag har jag alla anledningar att sitta inne och börja exmensplugga. 

1. Det regnar, MYCKET!

2. Jag har träningsvärk i benen

3. Jag har snart examen

 

Så här sitter jag nu på WP och studerar njurens anatomi och utveckling. Många har kommit fram och grattat till maraton i pauserna och jag har fått frågan om jag kommer göra det igen. Precis efter att jag kommit i mål, och egentligen hela sista milen tänkte jag "aldrig igen", men nu minns man bara det häftiga i att pröva kroppen fysiskt och alla människor som sprang oh hejade, och jag tänker "kanske, men inte på ett tag". När jag pratade med mamma efter loppet frågade hon om jag fått skavsår. Inga alls, svarade jag, men det var bara för att jag hade så ont i benen att jag inte kände skavsåren. Jag fick inga på fötterna som tur var, men armarna blev av med lite hud. Benen har det inte så farligt längre. Jag har såklart träningsvärk och tillåter mig att ta hissen när jag ska hem, men värre än så är det inte. Jag har inte länge ont i i lederna och kan gå normalt. Nu ska jag återgå till pluggandet. Vi hörs!

Igår sprang Ole och jag Copenhagen Marathon. Gissa om jag ær stolt! Vi kom till København redan i førrgår och bodde i en lægenhet som hyrdes ut før 500 per natt. Den låg i Fredriksberg, som ær det fina, gamla området i Kbh. Dagen gick åt till att hæmta startpakken innehållande nummerlappar, och Ole køpte squeezy gel som han kunde ha runt armen nær han sprang och trycka i sig nær som helst. Sen låg vi resten av dagen i en park ( i skuggan før att inte trøtta ut oss), åt spagetti och køttfærssås, och såg direktsændningen av Eurovision på Oles ipad (men bara till kl 22, sen gick vi och la oss). Det var strålande sol hela dagen och de två løparna var lite oroliga øver att det skulle bli lika soligt dagen efter. Det hade vi inte behøvt vara. Vi vaknade upp till en mulen dag perfekt før maraton, åt frukost och tog bussen till Islands brygge, dær løpet startade. Dær læmnade vi vårt bagage, kissade i varsin buske, och instællde oss i ledet. Vi stællde oss efter 4-timmars ballongerna (det fanns farthållare som sprang med ballonger på ryggen). Startskottet gick, men det tog 8 min innan vi sprang øver start. Sen var det bara att fortsætta løpa. I fyra timmar. Det børjade regna efter 1 km. Nær jag hade løp i en timme minns jag att jag tænkte: nu ska jag løpa i 3 timmar till. Det var ganska øvervældigande. Precis som pappa sa børjade maratonet efter 30 km. Det børjade bli jobbigare efter 25 km, men det var ingenting jæmført med mellan 30 och 40. Jag tænkte på skylten jag hade sett bland åskådarna: pain is temporary, pride is forever, jag tænkte: nu ska jag bara springa ett varv i Ålykke till, eller ett varv i Munke Mose till. De sista två kilometrarna var dæremot inte jobbiga, speciellt inte den sista, før då såg du målet hela tiden och jag kunde faktiskt spurta in i mål (eller det kændes vældigt fort i alla fall). Væl i mål fick jag medalj, ros, vatten och all mat jag ville. Men jag var mest sugen på att sætta mig ner, så det gjorde jag. Jag har aldrig haft så ont i kroppen i hela mitt liv som halvtimmen efter jag hade kommit i mål. Sen lættade det. Helt pløtsligt nær jag satt dær kom Ole førbi ætandes på en yoghurt, och båda blev vældigt stolta och rørda øver att se varandra. Marathon ær det bæsta och værsta jag har gjort i hela mitt liv, och jag ær otroligt stolt øver Ole och mig. Och extremt tacksam øver alla som stod och hejade, både de jag kænde och inte kænde, och de som hejade hemifrån. I hårda stunder tænkte jag på alla som føljde mig. Jag gick i mål på 4.04.44, en tid som jag aldrig kommer at glømma. Idag ær Ole och jag trøtta och har vældigt ont i benen, speciellt knæ och høftled. Men det gør inget, før pain is temporary, pride is forever! Bilder kommer, men nu skriver jag på Oles ipad, så det går inte... Glædj er!

När jag kom hem från skolan idag, efter att ha klarat supervisionen (!), var det alldeles för bra väder för att sitta inomhus. Så jag tog en promenad upp i Munke Mose, där jag fick se massa glada människor som myste i solen och svettades i löparkläder. Dessutom fick jag se fem små lejonungar i Odense zoo. Underbara varelser! Jag stod hur länge som helst och stirrade. Sen fortsatte jag längs Odenses finaste gata och föreställde mig att jag bodde i husen. Den leder tillbaka till starten av Munke Mose, där en flotte med en färgkonstnär låg och flöt i vattnet. Konstnären smällde av färgbomber och förde papper över färgröken så konst bildades, som en assisterande kille rodde tillbaka till åskådarna och delade ut. Fantastiskt. Showen avslutades med ett fyrverkeri. Sen kom jag hem och blev bjuden på jordgubbar i mjölk av min man. UNDERBAR DAG I EN UNDERBAR STAD! I <3 ODENSE

Nu är det 5 dagar kvar till start. Igår sprang jag sista rundan innan marathon, bara en kortis, för att hålla igång benen. Nu ska jag vila mig i form, äta bra och sova gott. Jag vill inte sitta helt still fram till på söndag, så jag planerar att gå lite, cykla och strecha. Eleonor har något som kallas foamroller, och som man kan strecha och massera sig själv med. Det tror jag på! Jag är sjukt laddad och ser fram emot helgen. Ole och jag åker till Köpenhamn redan på lördagen och hämtar ut våra startpaket (nummerlapp, tidtagar-chip, tröja mm.). Nästan alla hostel och hotel är fullbokade, men vi hittade folk som hyrde ut sina lägenheter och fick en 1a i närheten av starten för bara 500 kr/natt. Om man vill springa på en viss tid, finns det farthållare med ballonger som man kan följa efter. På ballongerna står tiden farthållaren ska löpa på. Nedräkningen har börjat!

Imorse mailade mamma bilderna från våra mysdagar i Odense. Här är några av dom!

Oles är nöjd med sitt bröd och alla goda pålägg, familjen randig, kockarna, och promenerarna.

I helgen hade jag besök av mamma och mormor. Det var två underbara dagar! Även om det var en kort visit, kändes det aldrig stressigt och jag njöt varenda sekund. Jag hade skola till 16 i fredags, så efter den cyklade jag och mötte mamma och mormor på stationen. De hade med sig middagsingredienser, och mamma lagade pasta med kyckling och bacon-sås. Det var hur gott som helst, och vi pratade, drack te och myste resten av kvällen. Dagen efter var vi bjudna på frukost till Ole, som hade bakat eget bröd. Det blev ännu mer mat, te och mys, innan vi tog promenaden runt Munke Mose och köpte glass. Förutom de två glasskulorna, kunde man som vanligt välja på flødeskum, guf-guf, syltetøj och flødeball. Mamma och Ole var modiga nog att ta guf-guf på. Efter Munke Mose gick mamma, mormor och jag på stan, och jag fick ett par nya skor + en skön sula till. Dessutom fyllde mamma på mitt skafferi så att det knappt går att stänga. Jag saknar er redan och längtar till nästa gång vi ses. Jag tycker om min familj otroligt mycket, och därför har jag gjort en lista: ten reasons to love my family:

1. Ingenting är tabu, vi kan prata om allt och jag kan berätta allt för alla.
2. Alla är generösa och delar med sig med kärlek, kunskap och saker.
3. Alla välkomnar nya vänner och käraster med öppna armar.
4. Vi har bra värderingar och vet vad som är viktigt i livet.
5. Vi kan bo 100 mil ifrån varandra, eller på andra sidan jorden, men vi finns alltid där för varandra.
6. Var och en har egenskaper som jag beundrar.
7. Vi bryr oss om varandra.
8. Vi bryr oss om andra också, inte bara de i familjen.
9. Vi kan skämta och skratta ihop.
10. Alla är alltid glada.

Ber om ursäkt för dålig uppdatering på sista tiden, jag skyller på Norgebesök och skolarbete. Idag hade jag njure- och syra-basövningar mellan kl 12-18 i skolan. Det gick ut på att se hur kroppen reagerar under vattenbelastning, hyperventilation och anaerobt arbete. Det var väldigt roligt, och jag och Eleonor arbetade tillsammans med två norrmän i klassen. Nu ska vi skriva en rapport, som jag tror att jag kommer lära mig mycket av. Det är kul att laborera när labbrapporten hjälper en att lära in pensum. Under själva övningen var det en som skulle hyperventilera (jag), en som skulle cykla på motionscykel, två som skulle kissa, varav den ena var tvungen att dricka vatten, men den andra inte. Sen skulle man ta blodprover och urinprover under tiden. Så jag har sett mycket kiss och blod idag och ser det som en övning inför sommarjobbet (som jag hoppas på att få snart). Nu ska jag få en överblick av rapporten. Buenes Tardes amigos!

 

Jag längtar extremt mycket till sommaren!!! Och till på fredag, då mamma och mormor kommer :D

Snart tar jag tåget till Kastrup för att bege mig till Helges konfirmation i Norge. Imorgon har jag bokat in en arbetsintervju och ska fixa norskt skattekort. Det är på lördagen själva konfirmationen äger rum, och jag har packat ner min svenska folkdräkt. Konfirmation är tydligen megastort i både Norge och Danmark och det är inte ovanligt att konfirmanden får upp till 40 000 kr i present. 40 000!! Det är helt sjukt!! Det känns ganska present-hetsigt. Konfirmation handlar ju om att växa i sin tro, det är det kåpan symboliserar. När man föds har man en för stor dopklänning, som man sedan växer i (konfirmationskåpan). Jag saknar verkligen att jobba på Graninge, men det ska bli kul att arbeta på ett annat slagt läger i sommar. Till sommaren blir Yohanna som jag var ledare tillsammans med prästvigd. Det hade varit sjukt kul att komma och se på, men det är helgen innan examen, så vi får se hur det blir med det. Här är lite fina bilder från mitt kära Graninge <3