pigenlina

Nu är det klart att jag åker med det ukrainska repatrieringsflyget den 27 maj, alltså om en vecka. Det känns konstigt att lämna Moca, som har varit mitt hem de senaste 4 månaderna, men jättehärligt att komma hem till familj och vänner igen. Jag glädjer mig till att överta Ebbas lägenhet på Lidingö, börja det nya jobbet på Engelbreks kiropraktik och fortsätta löpträna lika hårt i Sverige som jag har gjort i DR. Vad mer tar jag med mig från Karibien? Jag vill:

Tack vare löpningen har jag fått se stora delar av Moca. Allt från inhägnade kvarter med säkerhetsvakt till plåt och träruckel utan ordentliga golv, där en familj på 4 sover i en enkelsäng. Varje gång jag passerar ett fattigt område funderar jag över hur mitt liv hade sett ut om jag hade vuxit upp där. Vilka förutsättningar och möjligheter jag hade haft, hur stort jag hade vågat drömma, och om jag någonsin hade fått möjligheten att resa utanför landet (eller staden!). Varje kväll tackar jag Gud för mitt liv, min familj och mina vänner, min hälsa och kropp, att jag får jobba med det jag älskar och för att jag har full frihet att styra mitt eget liv. Jordens resurser är extremt orättvist fördelat. Jag vet att det är omöjligt att hjälpa alla, och att det är bättre med långsiktiga lösningar än kortsiktiga, men igår köpte Jose, Joses syster Mariely, Marielys man Javier och jag in basvaror till 15 families i nöd. Ris, olja, ägg, spagetti, tomatsås mm för att förenkla de närmsta dagarna. Därefter delade vi ut påsarna till 15 av de mest fattiga familjerna i ett av Mocas slumområden. Jag tror på det goda i människan och att vi mår bra av att hjälpa varandra. Kärleksbudet finns faktiskt i fler religioner än kristendomen, se nedan. Visst är det coolt att människor, på trots religion, kön och ursprung har vetat hur man ska behandla varandra i flera tusen år.

Jag har precis fått veta att Frankrike sänder ett repatrieringsflyg från DR till Paris den 18 maj. Fransmän har förstapriorotet, och därefter andra européer. Som det ser ut nu kan jag alltså antingen åka tillbaka till Sverige om 2 veckor (får svar från UD om plats på flyget den 13), eller om 6 veckor. Mitt Norgwegianflyg i slutet av maj blev nämligen inställt och senarelagt till den 15 juni. Båda alternativen fungerar fint, det enda som är jobbigt är att inte veta. Som den enda World Spine Care volontären här i Moca för tillfället är det min uppgift att "stänga ner" lägenheten, överlämna nycklar till kontaktpersoner, och betala hyror och utgifter i förskott. Därför är det bra med förbehåll, men med en veckas förvarning borde det inte vara några problem. Om jag får en plats på det franska flyget måste jag ta mig till huvudstaden Santo Domingo, som ligger 2-3 timmar bort. Det är egentligen reseförbud mellan städer, men eftersom jag har en god grund att resa borde inte det heller vara några problem.  Annars njuter jag livet, med mina två dagliga löppass, digitalt arbete och skapande av patientinformation. Jag har precis avslutat informationsvideos om smärta, vad som förstärker smärta, skillnaden mellan smärta och skada och kapacitet vs. stress på engelska och spanska. I dagarna som kommer ska jag göra korta träningsvideos som passar bra för livet i karantän, på kontoret eller med begränsad tid. Det ska bli superkul och är arbete helt i min smak! Jag har även skrivit blogginlägg på World Spine Cares hemsida om varför jag valde att volontära, hur kliniken och kulturen ser ut här, samt tiden i karantän under Coronakrisen. Länkar till inläggen här:

https://www.worldspinecare.org/the-world-as-a-workplace/

https://www.worldspinecare.org/world-as-a-workplace-2/

Nedan ser ni några bilder på hur jag bor! Köket är typiskt dominikanskt med gasspis och mörkt trä.