pigenlina

Nu är jag i Sverige sedan två veckor tillbaka. Jag har landat fysiskt och mentalt (nästan), och börjat jobba. Det är inte så många nya patienter i coronatider, så jag tror att det blir en trög jobbstart, men som tur är verkar jag ha fått världens härligaste kollegor. På måndag flyttar jag till Ebbas gamla lägenhet på Lidingö. Som jag längtar! Sedan hemkomsten har jag bott på Ronnebyvägen, vilket alltid är lyxigt, men det ska bli skönt att landa på riktigt. Annars har jag träffat de flesta i familjen, Ebba och Linn, och Sandra och Johanna. Jag har fortsatt att springa 2 gånger om dagen, och följer Joses träningsplan som han uppdaterar med jämna mellanrum. Jag saknar min Jose, men känner mig nära honom när jag springer eller tittar på stjärnorna; saker vi brukade göra tillsammans. Ibland klättrade vi upp på taket på lägenheten, bredde ut en filt och låg och pratade under stjärnhimlen. En kväll såg vi ett stjärnfall och önskade något. Jag har alltid blivit kallad crazy och naiv, och det kanske bekräftas med mitt nya distansförhållande Sverige-Dominikanska Republiken, men som Roald Dahl säger: Those who don’t believe in magic will never find it.