pigenlina

Nu befinner Ole och jag oss i Cabarete, helt nord i Dom. Republiken. Här tar vi tag i surfingen igen efter två månaders paus. Igår var första dagen, och med ny strand, nya vågor och utan instruktör, gick det såklart lite trögt. Men jag har stora förhoppningar om idag och längtar efter att försöka igen. Learning by doing. Det svåraste är inte att ställa sig upp, utan att läsa vågorna och synkronisera starten med vågen. 

När Ole och jag var i Santo Domingo lärde vi känna en dominikanska och en fransman, Mabel och Francois. Dom bjöd in oss till en apple cake-fest i Santiago, en stad längre norrut i Domenikanska Republiken. Så igår åkte vi vidare norrut, men mellanlandade Jarabacoa, en liten, grön stad omringad av berg och floder. Turen fortsatte att följa med oss på resan, för vi träffade en supertrevlig kvinna, Mercedes, på busstationen i Santo Domingo som erbjöd oss att bo hos henne i Jarabacoa. Så vi bodde i Mercedes hus tillsammans med hennes man Chrisrian, som var tysk och jobbade på ambassaden. Båda var väldigt beresta och världens bästa värdpar. De tog oss med på rundtur i staden, vi badade i vattenfall och Mercedes lärde mig laga dominikansk mat. Det finns så många fina människor i världen, och vi har lyckats pricka in oss på flera av dem. När Ole och jag blir gamla hoppas jag  att vi blir som Mercedes och Christian, ett inspirerande par med öppet hem, alltid redo att växla reseberättelser med besökande. 

I förrgår korsade Ole och jag den sjunde gränsen på den här resan - gränsen mellan Haiti och Domenikanska republiken. Haiti och DR ligger på samma ö i Karibien, men är helt olika. Haiti är det fattigaste landet i Amerika (nord, syd, mellan), medan DR blomstrar av turism. Nu är vi i huvudstaden Santo Domingo, där i bor i det koloniala området, fullt av kyrkor, gatulyktor och kullersten. Det spelas karibisk musik från alla gatuhörn och längs havet finns en lång strandpromenad för oss som älskar att gå. Igår gick vi runt i staden, besökte domkyrkan, chokladmuseet och ett fort, och avslutade kvällen med domino på ett av gatutorgen med några nya vänner. Domino är väldigt stort här, men går inte ut på att välta brickorna. Tvärtom, det är ett väldigt taktiskt spel. 

Hej hopp! Ole och jag har spenderat de senaste dagarna i en trädkoja längst kusten här i Haiti. Där fanns inget internet, men ett härligt hav och massa mango. Först besökte vi staden Jacmel, som är känd för sin färgglada mosaik, strandpromenad och figurer i papier-mâché. Där åt vi mycket typisk haitiansk mat: kött eller fisk, friterad matbanan (jag kan inte få nog) och ris med bönor. Jättegott! Från Jacmel tog vi motorcykeltaxi till Bassin Bleu, tre naturliga pooler med vattenfall ute i de tropiska skogarna. Efter Jacmel åkte vi vidare ut på landsbygden och bosatte oss i hotell-trädkojan i några dagar, där vi inte gjorde så mycket mer än att bada, sola och äta mango. 

Igår landade Ole, Nils Magnar och jag på Haitis flygplats. Nu har vi sovit en natt på ett fint bed & breakfast uptown i huvudstaden Port au Prince och besökt stadens museum downtown. Haiti är Karibiens fattigaste land, och det märks när man åker runt i staden. Gatorna är smutsiga och många arbetslösa. Landet drabbades hårt av en jordbävning 2010, och har inte helt repat sig sedan dess. Nils Magnar är här som ingenjör utan gränser för att se vad han kan göra för att göra husen mer jordbävningssäkra, medan Ole och jag tänkte resa runt lite för att se på vattenfall och fina stränder. Bolivia gick mot vintertid, så där var det kallt, men här på Haiti skiner solen. Idag har det varit över 30 grader. 

Nicki: Fabios vackra flickvän.

Igår efter att vi kom hem från Sucre hade Ole och jag först varsin spanskaexamen, sen hade vi möte med Fabio, vår vän och arkitekt för lekplatsen på IDAI. Jag är så glad över att Fabio ville hjälpa oss. Han är väldigt ambitiös och har tänkt ett steg längre. Nu har vi sett och diskuterat de första förslagen, kommit med ändringar och förbättringar, så att det slutgiltiga förslaget kan bli klart på måndag. Eftersom vi åker till Haiti på tisdag har Ole och jag varit lite oroliga för lekplatsprojektet. Men efter mötet med Fabio är vi helt säkra på att det kommer att gå i land. Fabio kommer att vara projektledaren i Bolivia och hjälpa oss att få tag på fler sponsorer. Planen är att gå runt till olika företag här i Bolivia och fråga om de vill stötta projektet. Spännande! Här är en före- och efter-bild (dock inte det slutgiltiga förslaget). Vi ska ha en annan slags gunga och bänkar istället för rabatter. IDAI har ju ingen trädgårdsmästare. Tack igen alla som har hjälpt till! Nu kan ni se vad pengarna går till. 

Tidigt i lördags satte sig Ole, Nils Magnar och jag oss i telefericon för att komma till flygplatsen i El Alto. Där tog vi flyget till Sucre, och begav oss sedan vidare till Uyuni. I Uyuni tog vi kontakt med en agency som erbjuder turer i saltöknen. Så nu har vi varit på en tredagarstur och sett laguner med flamingos, vulkaner och Salar de Uyuni (saltöknen). Vi har badat i varma källor, sovit i ett salthotell och tagit massa kul bilder.