pigenlina

Sista stoppet på bröllopsresan var Moca och Joses familj. Vi övernattade en natt i bergsbyn under Pico Duarte, innan vi begav oss vidare till Dominikanska Republikens hjärta. Vi hade inte berättat för någon att vi tänkte komma, så första personen att överraskas var Joses syster Mairely följt av bror Jorge och mamma Minelfis. Sedan ankomsten har vi umgåtts, umgåtts och umgåtts med familj och vänner. Vi har gjort utflykter till Jarabacoa och Santiago, sprungit på Mocas stadion och spelat massa domino. Det känns overkligt att Jose har bott i Sverige i ett halvår. Det känns som om tiden har stått stilla, samtidigt som det har hänt hur mycket som helst. Imorgon flyger vi tillbaka till Europa och Sverige efter riktigt lyckade dagar i DR. Jose och jag är mer än nöjda med bröllopsresan och ser fram emot första våren tillsammans i Sverige. 

Efter 1,5 vecka vid havet begav sig Jose och jag till Jarabacoa och Karibiens högsta berg Pico Duarte, 3098 möh. Det är en hike på 23 km mer eller mindre vertikalt. Vi började turen i Cienaga de Manabao, en liten bergsby i botten av berget. Där hyrde vi guide och packåsna och började gå. Det är ett måste att gå med guide, och det finns ca 200 lokala guider. Den första dagen gick vi till tältplatsen 18 km uppåt, slog läger och åt. Efter världens kallaste natt besteg vi toppen, och gick hela vägen ner igen. Turen bjöd på fantastiska utsikter och mycket träningsvärk. Det finns ett lopp där du gör samma tur fast löpandes. Vi får se om det blir nästa besök på Pico Duarte. Tältet, som vi hade köpt på motsvarande Ica Maxi innan turen gav vi i dricks till guiden, som blev jätteglad. För oss tog det 5,5 timme att gå de första 18 km till lägret, 2,5 timme att gå de 10 km till toppen och tillbaka, och 5 timmar ner. Många klarar inte turen och måste åka akut-åsna. Vi är nöjda och glada som gjorde allt till fots, och Jose ännu nöjdare och gladare som hittade en hund att gå med hela vägen. Pico Duarte var helt klart en riktig höjdpunkt på smekmånaden! 

Hälsningar från Joses och min honeymoon! Jose och jag tog flyget från Stockholm i tisdags för en vecka sedan och flög den långa turen över Atlanten, med mellanlandning i Frankfurt. I och med den nya Coronavarianten  var vi oroliga över att ens komma iväg, så lyckan var stor när PCR-testen visade negativa och vi med säkerhet kunde stänga resväskorna. För att vara på den säkra sidan anlände vi till Arlanda 3,5 timmar innan flyget skulle gå, och hade god tid till att checka in, visa upp alla dokument, passera säkerhetskontrollen och äta frukost. Vi hade bara en timmes byte i Frankfurt, men ankom till nästan samma ställe som det andra flyget  skulle gå ifrån, och hade således god tid. Flyg nummer två startade lite dramatiskt när en passagerare vägrade ha på sig munskydd, trots upprepade tillsägelser, och blev avslängd tillsammans med fru och barn. 6 tyska poliser bordade flyget och det tog totalt 1 timme i och med att passagerarnas bagage var tvunget att hittas och lastas av. Efter det var alla laglydiga och resten av resan flöt på friktionsfritt. Jose och jag såg på 3 filmer var och de 10 timmarna i luften gick ganska fort. Vi flög med Condor, ett dotterbolag till Lufthansa. Kan varmt rekommenderas! Första stoppet på smekmånaden var Punta Cana, Dominikanska Republikens kändaste turistort. Där är stränderna långa och vita, och vattnet turkost med höga vågor. Fantastiskt vackert! Det var vi och massa ryssar. Vi började morgnarna med 7 km löpning, följt av stretch, bad och frukost. Under dagen solade vi, spelade volleyboll och testade tennis och minigolf. Efter 3 nätter i Punta Cana fortsatte turen till peninsulan Samana, och området Las Terrenas. De nordliga stränderna i DR är lite gulare och "sportigare". Hit åker många turister som vill surfa, men även lokalbefolkningen. 8 timmar och en omväg över bergen senare anlände vi till Las Terrenas, och här är vi nu. Hotellet tillhör kedjan Bahia Principe och är strålande. Fina rum, fantastisk strand och bra buffé. Vi har fortsatt morgonrutinen med löpning, bad och frukost och spelar massa volleyboll med ett gäng kanadensare och amerikaner. Vi har totalt 5 nätter i Las Terrenas, innan vi åker vidare till Jarabacoa för att bestiga Pico Duarte, Karibiens högsta berg på lite mer än 3000 m. Det är en tuff tur, men vi känner oss redo och peppade och har tagit med en svensk flagga att vifta med på toppen. Tusen tack för alla bröllopsgåvor som gjorde bröllopsresan möjlig. Vi njuter varenda minut!

Sommaren avslutades optimalt med Joses och mitt bröllop, men sen följde den svåraste hösten i mitt liv. I oktober fick pappa ont i ryggen, och det vi trodde var ett ryggskott visade sig vara en patologisk fraktur pga myelom. Det var fruktansvärt att se någon jag älskar ha så ont, någon så självständig behöva så mycket hjälp och att vara utan kontroll eller auktoritet i utredningsprocessen. Mycket smärta, sängliggande, ovisshet, 1 ryggoperation och massa mediciner senare blickar vi framåt. Jag är så glad och tacksam över att pappa är på benen igen och att vi lever i ett land med bra och statlig sjukvård. Läkningskurvan är aldrig linjär och resan tillbaka har bara börjat, men jag är säker på att pappa kommer att vara i bra form inom den närmsta framtiden. Med viljestyrka och en sund kropp kommer man långt! Jag har fått uppleva hur sammankopplad man är psykiskt med sin familj. När din klippa rasar rasar du också, och hela hösten kändes som fritt fall. Pappa jag älskar dig, och glädjer mig till en vår och sommar i rörelse ihop!