pigenlina

Det är annorlunda att köra bil i DR, men inte nödvändigtvis svårare. Alla kör lite som dom vill hastighetsmässigt och placeringsmässigt, men med respekt för varandra. Om någon tutar två gånger, vet du att den personen har företräde. Många använder moped - hela familjer, eller för att frakta tex möbler, men ingen använder hjälm. Jag frågade varför, och det är tydligen inte tillåtet att köra med hjälm när det är mörkt. Polisen kommer att stoppa dig, för att du "täcker ansiktet" och kan göra fuffens, tex råna någon. Konstigt! Om der är någon gång man vill ha hjälm så är det ju på kvällen när det är mörkt och alla andra kör fulla (här är det vanligt att folk drink and drive). Igår morse och idag gick jag upp kl 5:30 för att springa med löpklubben från gymmet kl 6:00. Hårt att vakna, men skönt efteråt. Jag förundras fortfarande över hur snälla och hjälpsamma alla är här, och hur folk tar av sin egen tid för att underlätta för andra (tex skjutsa mig till och från träning). Något jag absolut kommer att ta med mig tillbaka till Sverige. Det är så lätt att vara fokuserad på sitt eget. Imorgon efter jobbet åker Pierre, Jenna, två av hennes väninnor och jag sydpå för att besöka lite olika städer och stränder. Vi ska se sanddynor, sola och bada och besöka en vingård. Det blir kul med en utflykt! På tal om utflykt så har jag ändrat planerna för hemresan lite grann. Eftersom det är påsk, och jag inte börjar jobba förrän den 14:e april, tar jag en tur till Colombia, där en av mina danska vänner (hälften amerikan, hälften colombian) är, innan jag fortsätter mot stockholm. Han inviterade mig till sitt hotell, och tidsmässigt kunde det inte ha synkat bättre. Det blir en vecka med vandring i bergen, strand-safari och salsa. Jag glädjer mig redan! 

I Harry Potter-böckerna finns det en varelse som heter Boggart. En boggart antar den form som åskådaren fruktar mest, och därför är det ingen som vet hur själva varelsen Boggart ser ut. Min största (och enda) Boggart innan resan till DR var att köra bil, men som med alla boggarts ska de bara mötas. Igår körde jag själv för första gången, och idag en andra gång. Nu känner jag mig så självständig som jag tycker om att känna mig, och njuter av endorfinerna att ha övervunnit en rädsla. Igår gick turen til GimnasioR&C, där jag sprang ca 10 km och körde lite benstyrka. Ägaren välkomnade mig med öppna armar, och lät mig bli medlem gratis de två månaderna jag är här. Jag sa att jag i gengäld gärna behandlade vem som nu ville, och fick en första patient redan efter träningen. Symbios! Det är bara 2 veckor sedan jag kom till Moca, men det har hänt så mycket att det känns som 2 månader. Jag ser fram emot den sista 3/4-delen av uppehållet. Den kommer säkert att innehålla minst lika många upplevelser och möjligheter för utveckling. I nya, karibiska kläder:

I Dominikanska Republiken är 80% av alla födslar kejsarsnitt. Många av de kvinnor jag ser i kliniken har fått flera kejsarsnitt, kanske 3-4 st. Därefter är det vanligt att ta bort livmodern som en slags sterilisering/prevention. För mig som kiropraktor är det helt oförståligt. Jag kan omöjligt tro att det skulle vara bättre för kroppen med kejsarsnitt (om det inte är absolut nödvändigt), och kan bara tänka mig hur mycket ärrvävnad det måste finnas i en buk med 4 kejsarsnitt och en hysterektomi. 

En vanlig dag i Moca ser ut som följer: jag går upp kl 7, äter frukost, dricker kaffe och gör mig i ordning. Pierre och jag åker till kliniken så att vi är där lite innan kl 8, då de första patienterna dyker upp. Patienterna kan komma från Moca, de små byarna runt Moca, eller de större städerna La Vega och Santiago. Många har aldrig prövat någon form för manuell behandling, men har ändå fått steroidinjektioner eller operation för ryggproblemen. Läkarna har en stark roll i Dominikanska Republiken, och många har redan fått en röntgen och/eller MR-scanning innan de kommer till oss.   Vi ser mycket diskbråck, arbetsskador, men också öronsten, biverkningar av operation eller medicin och stress.  Förutom mycket dans är livsstilen ganska osund. Mycket friterat, mycket ljust bröd, socker och alkohol. Vissa tränar på gym, andra aldrig har tränat någonsin. Det är ovanligt att gå eller cykla - de flesta tar bilen. Många är fattiga, men en stor bil är ett sätt att visa sig fram på, och därför finns det många stora bilar även i Moca. Men alla är extremt hjälpsamma, vänliga, öppna för nya människor och positiva. De allra fattigaste, som inte har möjlighet att komma till kliniken antingen pga tillgänglighet eller ekonomi blir behandlade under missionsresorna som WSC gör 1 gång om året. När vi inte behandlar patienter gör vi pappersarbete - mycket pappersarbete. Här är det pappersjournaler som gäller, och eftersom WSC bedriver forskning genom klinikerna, blir det extra mycket som ska skrivas. Allt forskningsmaterial ska föras in i excelark på datorn (information om patienten och olika uppföljande frågeformulär). Imorgon ska jag bara helt ensam i kliniken, eftersom Pierre har besök av två franska väninnor. Det blir kul att utmana mig själv, kommunicera med alla på egen hand, och göra allt på mitt sätt. Pierre är extremt social och duktig på att kommunicera, men saknar lite organisation. Jag avslutar med några bilder från en förlängd weekend i Samana och Las Galeras, där vi solade, badade och kollade på valar. Imorgon ska jag träna med en av löpklubbarna som jag har hittat här i Moca. Det blir spännande! 

Nu är jag i Moca, Dominikanska Republiken, sedan 5 dagar tillbaka. Avresan från Sverige blev lite abrupt, eftersom jag hade sett fel på tiden och tänkte att flyget gick 23:30 på kvällen och inte 11:30 på förmiddagen. Men jag kom iväg, först till Florida och sen till Dominikanska Republiken. Jag bor i ett hus som World Spine Care hyr, tillsammans med Pierre, en fransman som också jobbar för WSC. Min första dag (som var en söndag) tog han mig med på rundtur i Moca, paintball med sina vänner, karneval i Santiago och middag utomhus med superbowl på storskärm. Fullspäckad dag! Intrycken fortsatte på måndagen, då jag presenterades för kliniken, alla anställda och satte igång att jobba - på spanska. Patronato (som WSC-kliniken heter i Moca) ligger inbäddad i ett center med fysioterapeuter och läkare. Vi är "utanför systemet", men det är kul att vara en del av en multimodal klinik, och ha många kollegor. Jag kämpar fortfarande med alla namn och spanskan, men räknar med att det kommer sitta som en smäck när jag åker härifrån. Utveckling sker utanför comfort zone! Igår åkte Pierre och jag till Santiago (den närmsta största staden) och tränade: han jiujitsu, jag spinning och löpning. Moca är en liten stad på landet, men Santiago är stort har alla moderniteter. Pierres väninna Jenna tränade tillsammans med mig, och efteråt gick vi ut och åt  och drack mojitos enligt Pierre och Jennas omsdagstradition: miercoles y mojitos (onsdag och mojito). I helgen ska vi besöka Semana, ett område med vackra stränder och små fiskestäder. Der blir härligt med sol och bad efter en vecka med mycket värme, men utan hav! Nos vemos!