pigenlina

I söndags sprang jag Copenhagen Marathon. Min löpkompis Kia och jag möttes upp innan start, lämnade in bagaget och peppade varandra. Jag startade ut ganska snabbt, under min tänka 5:00 pace. De första 25 km kändes kanon, benen var friska och jag njöt löpningen. Innan 30 började det bli jobbigt och jag gjorde kortsiktiga mål i huvudet: tänk 3 km åt gången (avståndet mellan vätskedepoterna). Vid 35 km dog jag helt, hade svårt att hålla upp min egen rygg och nacke, och var tvungen att stötta nacken med händerna för att den inte skulle falla bakåt. Efter 38 km var jag tvungen att gå. Jag hade ingen energi kvar i kroppen, fick tunnelsyn och trodde att jag skulle svimma. Men man kan alltid gå tänkte jag. Det var det värsta jag upplevt i hela mitt liv, men jag ville komma i mål så att smärtan ar värd något. 100 m innan mål kom två funktionärer upp vid sidan av mig och stöttade kroppen. Allt gjorde ont och jag kunde nästan inte styra mina ben. När det var 20 m kvar kunde jag inte röra kroppen och var tvungen att rullas på bår över mållinjen. Jag kommer ihåg att jag var ledsen och besviken över att inte nått min måltid på 3:30 (kom in på 3:51), och tyckte att  det var pinsamt att rullas in i sjukhustältet. Men väl i tältet var det skönt att bara ligga, inte behöva gå eller springa mer, och överlämna allt åt sjukhuspersonalen. När puls, blodtryck och blodglykos stabiliserats fick jag ge plats åt en annan stackare, men så snart jag reste mig upp blev jag illamående och började kräkas. Mamma var med mig i tältet, tog mig hem till Kærholmen  och vabbade hela natten. Måndag och tisdag kunde jag inte få i mig något att äta och dricka. Varje gång jag ställde mig upp blev jag yr och illamående och det slutade med att min chef Nils körde mig till sjukhuset tisdag eftermiddag så att jag fick dropp. Dropp är världens bästa uppfinning. Efter 1000 ml saltlösning mådde jag mycket bättre, och idag onsdag vaknade jag hungrig och har kunnat stå utan varken illamående eller yrsel. Kroppen är lite matt fortfarande, och dagens mål är bara att få i sig mat och vätska, men jag känner mig glad, och ser fram emot att jobba imorgon. Min största skräck i sjukhustältet och dagarna efteråt var att få en permanent skada eller att inte våga träna hårt och ta ut mig igen. Det var ett tag min vänsterarm kändes som gelé (precis som i Harry Potter 2, när Lockman trollar bort alla Harrys ben i armen). Jag ska verkligen börja respektera kroppens signaler och gränser, men inte vara rädd för att träna och tävla i framtiden. Det är ju det jag älskar. Tusen tack till alla som kom och hejade på mig under loppet och stöttade i dagarna efteråt. Jag blir helt rörd över att tänka på vilka fina människor jag har runt om mig. Allt från de okända funktionärerna som bar mig över mållinjen till familj och vänner som har ringt varje dag. Ni är bäst! 

Nu är jag hemkommen från Spanien och har jobbat några dagar. Vilken fantastisk resa! Både mentalt och fysiskt. Sanna, Tobias och jag tog flyget från Kastrup efter jobbet onsdag kväll och mötte upp Mats i Malaga. Dagarna fylldes med seminarier, padel-tennis, bad och kortspel på altanen. Chiroeurope är en grupp vitalistiska kiropraktorer, dvs kiropraktorer med en mer holistiskt syn på hälsa och vård än den rent mekaniska. Jag lärde mig massor om kiropraktisk filosofi, fick en introduktion till hur man ska justera bäst för att spara sin kropp som kiropraktor, och blev inspirerad att guida patienter till ett healthy happy liv av en massa duktiga talare. Här kommer några guldkorn från helgen: