pigenlina

Här kommer en hälsning från Máncora, norra Peru. I Máncora njuter Ole och jag av sol och surf innan vi ska hem igen. Jag vet att det är sommar i Sverige, men vi känner en självpåförd press över att vara bruna efter ett halvår i Sydamerika. I själva verket har det varit ganska kallt på de flesta ställen vi har besökt, men vi faller ändå för trycket och jobbar på brännan. Vi jobbar också på att få tillbaka formen efter ett halvår med mycket ny mat och många nya ölsorter. Risken är att vi kommer hem stela som pinnar. Men så härligt det är att guppa i vågorna på morgonen, äta lunch och sola på dagen, för att sedan löpa längs stranden på kvällen. Mycket bättre blir det inte. 

Nu närmar sig resan slutet, och jag tänkte komma med lite olika listor över saker jag kommer att sakna/inte sakna med Sydamerika. Jag börjar med listan över saker jag kommer att sakna:

Mens Evelina har reist rundt på egenhånd har jeg vært to uker langt inne i jungelen i Amazonas. Det bor mange mennesker i isolerte landsbyer i Amazonas som ikke har tilgang på basale helsetilbud. Derfor finnes det noen båter som drar inn til noen av disse landsbyene med leger, sykepleiere og tannleger og sørger for at folk får mulighet til legetilsyn. Som legestudent fikk jeg lov til å bli med på en båt som heter Amazon Hope, drevet av en britisk hjelpeorganisasjon i samarbeid med den Peruvianske stat.  Jeg møtte opp med de andre legene og crewet i Iquitos, som ligger ved Amazonas elven og er verden største by uten veitilgang, så jeg ble nødt til å ta fly hit. Etter en dag i Iquitos, hvor vi blant annet så noen manateer, satte vi kursen mot jungelen. For å komme til de landsbyene som vi skulle dekke på vår ekspedisjon, måtte vi reise i tre hele dager. Det var derfor god tid til å bli kjent med de andre på båten og mange timer med avslapning i hengekøyer.
Arbeidet i landsbyene var veldig travelt, så den andre studenten og jeg ble forventet å jobbe selvstendig allerede fra starten. Vi kunne selvfølgelig spørre de andre legene hvis det var noe vi lurte på, og fikk etter hvert også et malaria team om bord som hjalp til med diagnostikk av malaria pasienter. For meg var det veldig kjekt å snakke spansk og teste ut mine legekunnskaper. Deilig å merke at en faktisk har lært noe av alle årene på universitet, og virkelig få nytte av spansktimene med Gladys og Carmen på en ny måte.
På kveldene spilte vi fotball eller volleyball i landsbyene. De lokale ville gjerne være med, men KUN hvis de vi spilte om penger. Dette ble dermed min eneste utgiftspost under mitt opphold på båten, ettersom det for det meste ble tap. Jeg har fått mange gode opplevelser og venner på Amazon Hope. Det er virkelig noe jeg kan tenke meg å gjøre igjen. Nå gleder jeg meg til å tilbringe litt mer tid med Eviss.

I förrgår kom Ole till La Paz, lagom till Bolivia mötte Chile i Copa America och grillfesten i Felipes hus började. Igår var vi bjudna på födelsedagskalas hos en av barnen till las Mamitas och fick se ett storslaget firande med clowner, lekar och världens största tårta. Idag hoppas Ole och jag på att besöka moon valley och äta god boliviansk mat. 

Back in La Paz! Åh så kul det var att komma tillbaka till Felipes hus. Det kändes som att komma hem igen. Jag har mött så många trevliga människor under det här halvåret, både tillsammans med Ole och på egen hand, men här känner jag mig extra välkommen och som en del av familjen. Nu väntar en vecka av reunions, grillfester och kanske midsommarfirande. Den sista tiden i Peru innan La Paz spenderades på the floating Islands i Puno, öar byggda av vasstrån. Människorna där bor på vassöarna, i vasshus och åker vassbåtar. Det kändes som en förstoring av vassamhällena vi brukade bygga på landet. Supercoolt! 

Igår fyllde världens bästa Ole år. Eftersom han är på båten i Amazonas fick jag fira honom på avstånd med mina nya vänner från canyon-vandringen. Vandringen i Colca canyon var väldigt trevlig, men inte lika cool som den till Machu Picchu. Först gick vi tre timmar i nedförsbacke, åt lunch och fortsatte tre timmar i varierad terräng. Dagen efter gick vi två timmar på tom mage i brant uppförsbacke, innan vi fick se solen gå upp över canyonen. Gruppen var kul och jag ska möta upp några av dem i Puno, som jag är påväg till nu.

Just nu sitter jag på Starbucks i Arequipa efter en dag fylld av stadspromenad, marknad, kyrkor och chokladshopping. Arequipa är känt för sin choklad, så jag köpte på mig några olika praliner till kaffet (kokos, russin och pecan). Igår kväll tog jag nattbussen från Cusco, och lyxigare färd får man leta efter. Vi var bara fyra på bussen och kunde ta upp så många säten vi ville. Mitt i natten hoppade det på några fler, men vi hade fortfarande plats så att det räckte och blev över. Imorgon tidigt (kl 03:00) åker jag till Colca Canyon för att vandra lite till och håller tummarna för att mina vader har hunnit återhämta sig sedan dess. Tur att jag tog med tigerbalsam. Om inte så är det bara en tvådagarstur. Ikväll tänkte jag ta det lugnt på hostellet med nachos och Copa America, Sydameikas Champions league. Idag spelar Chile mot Ecuador. 

Nu har jag kommit tillbaka till Cusco efter fem dagars vandring i Salkantay mot Machu Picchu. Jag hade tur som fick en jättetrevlig grupp med många unga människor och olika nationaliteter. Dag två var en av de hårdaste, för då klättrade vi upp för en topp på 4600 möh. Som vanligt slet jag med höjdsjukan, men vi hade en nyexaminerad läkare i gruppen som försåg alla med paracetamol, så tack vare henne kunde jag vandra vidare. Själva Machu Picchu-dagen var också tuff. Jag var en av de få som valde att gå upp istället för att ta bussen, och efter 50 minuter klättring i stentrappor kunde jag se den berömda utsikten. Jag hade även köpt biljett till Machu Picchu mountain, som var ännu hårdare att ta sig upp för, med över en timme stentrappor. Trappstegen var förvånansvärt höga med tanke på hur små Inkafolket måste ha varit, men samtidigt väldigt korta. Jag med mina minifötter kunde fortfarande placera hela foten på trappstegen, men killarna med storlek 46 fick gå på tå upp. Nu är planen att åka nattbuss till Arequipa och vandra lite mer i en canyon som finns där. 

Idag hade Ole och jag en äventyrsdag. Vi åkte till Action Valley utanför Cusco, där Ole paraglidade och jag hoppade BUNGEE JUMP - 122 meter, Sydamerikas högsta. Vi var båda ganska nervösa både dig och igår, men allt gick bra och nu är vi tuffare än någonsin.

Nu är Ole och jag i vackra Cusco, en stad med både ruiner från Inkariket och byggnader i kolonial stil från tiden då spanjorerna regerade. Idag har Ole och jag gått på stadsvandring, ätit lunch på en marknad, gått upp till de gamla inkaruinerna och planerat lite angående min Machu Pichu-tur. Cusco är basen för alla turer till Machu Pichu, men har också egna ruiner, även om de inte är lika imponerande. Det var dessa vi besökte idag. Ruinerna kallas Sacsaywamán, och uttalas exakt som 'sexy woman', vilket är ganska kul. I verkligheten betyder det nöjd Falk på quechua. Ikväll ska vi äta middag med två svenskar som vi mötte i Lima. 

Nu sitter Ole och jag och väntar på en nattbuss till Lima i Huancayo. Vi trodde att det gick att ta en buss direkt från Huancayo till Cusco, men det var tydligen ganska svårt. Så nu tar vi bussen tillbaka till Lima, och flyger till Cusco istället. Här i Huancayo har vi åkt på arkeologisk tur, besökt olika parker och gått på söndagsmarknad. Vi har ätit massa god mat och anpassat oss till höjden. Huancayo är inte lika turistigt som Lima och Cusco - jag tror att vi var de enda västerländska turisterna, så idag blev vi bedda om att vara med på kort. 
Ole undrar om tröjan passar på söndagsmarknaden.


// Ahora estamos esperando un bus a Lima de Huancayo. Mañana vamos a volar de Lima a Cusco. Aquí en Huancayo hemos tomado un tour arqueologico, hemos visitado los parques y caminamos por la feria. Me parese como somos los unicos turistas aquí, y hoy día alguna gente nos preguntó si pudo sacar una foto con nosotros. //