pigenlina

Här om dagen såg jag på avsnittet av Skavlan som gästas av Petter Stordalen. Det pratades om känslor, och olika känslokurvor. Alla har sin sinuskurva med känslor, någon med stor amplitud och någon med en mer platt kurva. Petter använder ordet unipolar om sig själv, eftersom han nästan alltid är glad. Han har en känslokurva med stor amplitud, men rör sig bara bland topparna på sin känslokurva. Tove Lo, en svensk sångerska som också gästade programmet, hade också höga toppar och djupa dalar, men färdades ofta mellan ytterligheterna. Jag tror att jag är mer som Petter Stordalen, unipolar och optimist. Naiv, skulle någon säga. Men jag gillade Petter sätt att se på världen. Innan det dåliga har skett, kan man lika gärna gå runt och tro att det bästa ska hända. Istället för att tänka ’life strikes me’ så kan man själv vara den som strikear livet, om ni förstår vad jag menar. Hur ser er känslokurva ut, och tror ni att det är sunt att går runt och vara konstant glad? Eller behövs sorg för att kunna känna lycka?