pigenlina

Nu är det klart att jag åker med det ukrainska repatrieringsflyget den 27 maj, alltså om en vecka. Det känns konstigt att lämna Moca, som har varit mitt hem de senaste 4 månaderna, men jättehärligt att komma hem till familj och vänner igen. Jag glädjer mig till att överta Ebbas lägenhet på Lidingö, börja det nya jobbet på Engelbreks kiropraktik och fortsätta löpträna lika hårt i Sverige som jag har gjort i DR. Vad mer tar jag med mig från Karibien? Jag vill:

Tack vare löpningen har jag fått se stora delar av Moca. Allt från inhägnade kvarter med säkerhetsvakt till plåt och träruckel utan ordentliga golv, där en familj på 4 sover i en enkelsäng. Varje gång jag passerar ett fattigt område funderar jag över hur mitt liv hade sett ut om jag hade vuxit upp där. Vilka förutsättningar och möjligheter jag hade haft, hur stort jag hade vågat drömma, och om jag någonsin hade fått möjligheten att resa utanför landet (eller staden!). Varje kväll tackar jag Gud för mitt liv, min familj och mina vänner, min hälsa och kropp, att jag får jobba med det jag älskar och för att jag har full frihet att styra mitt eget liv. Jordens resurser är extremt orättvist fördelat. Jag vet att det är omöjligt att hjälpa alla, och att det är bättre med långsiktiga lösningar än kortsiktiga, men igår köpte Jose, Joses syster Mariely, Marielys man Javier och jag in basvaror till 15 families i nöd. Ris, olja, ägg, spagetti, tomatsås mm för att förenkla de närmsta dagarna. Därefter delade vi ut påsarna till 15 av de mest fattiga familjerna i ett av Mocas slumområden. Jag tror på det goda i människan och att vi mår bra av att hjälpa varandra. Kärleksbudet finns faktiskt i fler religioner än kristendomen, se nedan. Visst är det coolt att människor, på trots religion, kön och ursprung har vetat hur man ska behandla varandra i flera tusen år.

Jag har precis fått veta att Frankrike sänder ett repatrieringsflyg från DR till Paris den 18 maj. Fransmän har förstapriorotet, och därefter andra européer. Som det ser ut nu kan jag alltså antingen åka tillbaka till Sverige om 2 veckor (får svar från UD om plats på flyget den 13), eller om 6 veckor. Mitt Norgwegianflyg i slutet av maj blev nämligen inställt och senarelagt till den 15 juni. Båda alternativen fungerar fint, det enda som är jobbigt är att inte veta. Som den enda World Spine Care volontären här i Moca för tillfället är det min uppgift att "stänga ner" lägenheten, överlämna nycklar till kontaktpersoner, och betala hyror och utgifter i förskott. Därför är det bra med förbehåll, men med en veckas förvarning borde det inte vara några problem. Om jag får en plats på det franska flyget måste jag ta mig till huvudstaden Santo Domingo, som ligger 2-3 timmar bort. Det är egentligen reseförbud mellan städer, men eftersom jag har en god grund att resa borde inte det heller vara några problem.  Annars njuter jag livet, med mina två dagliga löppass, digitalt arbete och skapande av patientinformation. Jag har precis avslutat informationsvideos om smärta, vad som förstärker smärta, skillnaden mellan smärta och skada och kapacitet vs. stress på engelska och spanska. I dagarna som kommer ska jag göra korta träningsvideos som passar bra för livet i karantän, på kontoret eller med begränsad tid. Det ska bli superkul och är arbete helt i min smak! Jag har även skrivit blogginlägg på World Spine Cares hemsida om varför jag valde att volontära, hur kliniken och kulturen ser ut här, samt tiden i karantän under Coronakrisen. Länkar till inläggen här:

https://www.worldspinecare.org/the-world-as-a-workplace/

https://www.worldspinecare.org/world-as-a-workplace-2/

Nedan ser ni några bilder på hur jag bor! Köket är typiskt dominikanskt med gasspis och mörkt trä.

Min tredje månad i Dominikanska Republiken närmar sig sitt slut. Den nuvarande planen är att flyga tillbaka till Sverige i slutet av maj, om inte Utrikesdepartementet tillsammans med andra europeiska länder beslutar sig för att flyga hem européer från DR innan. Jag fick ett mail och skrev upp mig på intresselistan, men inget är säkert än. Just nu är jag mest orolig för mitt flyg från Santiago (DR) till Fort Lauderdale (USA), där mitt långflyg hem till Stockholm går ifrån. Aktuellt  finns inga direktflyg, utan jag måste byta i New York eller Orlando. Långa omvägar, och därför låter ett direktflyg från DR till Europa lockande.

Löpningen går hur bra som helst. Jag har en ytlig inflammation i båda mina hälsenor, men masserar med motsvarande tigerbalsam 2 gånger om dagen innan varje löppass. I helgen ska killarna och jag göra ett 3 km test, och 1-2 veckor efter det ett nytt 5-km test. Mina mål är 3-km: 10,5 min, 5-km: under 18 min. Precis som när jag flyttade till Köpenhamn har löpningen hjälpt mig att lära känna Moca. Vi springer överallt, både i staden och på landet och vyerna varierar mellan Avatar-aktiga landskap till palats och getton. Klassklyftorna är enorma och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att bo i några av husen och områdena som vi passerar. Louis har planer om att köpa betong och hjälpa till att reparera ett golv hos en ensamstående 3-barnsmamma i ett av gettona. Som vanligt är det de som har minst som hjälper mest. Louis själv har precis tappat en framtand (en gammal skada som upprepades när han åt ett äpple hemma hos mig), och vill vänta med att reparera tanden tills han har pengar att betala själv. Jag ska försöka få med honom till en av mina tandläkarvänner innan.

Framtiden känns väldigt oviss men spännande! Jag ser extremt mycket fram emot att flytta till Stockholm, umgås med familj och vänner, jobba som kiropraktor i stan, fortsätta den hårda träningen och njuta av svensk sommar. Jag vet inte hur världen blir efter coronakrisen, eller hur mitt liv blir efter min nya relationsstatus, men jag vet att allt kommer att bli bra. Som Laleh säger: det kommer aldrig bli som förr, bara bli bättre. 

Det är intressant att leva i en annan kultur. Du inser hur mycket som faktiskt är kulturellt betingat och inte biologiskt. Bara mellan Sverige och Danmark finns det många skillnader och mellan Sverige och den Dominikanska Republiken är det ännu fler. Här kommer några exempel:  Igår gjorde killarna och jag ett 5-km test. Jag slog nytt rekord på 18:07, och vi firade med en 3-manna fest. Klädde upp oss, lagade middag och dansade. Man gör vad man kan i Corona-tider. 

När jag kom till Moca trodde jag aldrig att coronaviruset skulle påverka mitt liv. Tänk vad fel jag hade! Den 19 mars blev World Spine Care kliniken tvungen att stänga, precis som alla andra butiker och förrättningar (undantaget matbutiker, bensinstationer, apotek och sjukhus). Nu ser en vanlig dag i Moca ut som följer: jag går upp kl 06:30, kör ett hårt löppass med killarna 07:00-08:30, äter frukost, jobbar med digitalt innehåll för World Spine Care och/eller arbetar med egna företaget i Sverige, lunch, lugnt löppass med killarna, middag och eventuell kvällsaktivitet inomhus. Det råder utegångsförbud mellan 17-06, men som tur är bor jag i ett inhägnat område och kan springa i kvarteret 800-meter varv) även efter  kl 17. Här om dagen tog killarna och jag  bilen upp i bergen, backtränade och badade i ett vattenfall. Inte helt enligt karantänens alla regler, men härligt härligt. Andra karantänaktiviteter vi gör tillsammans är engelskaundervisning och bibelstudium. Det gäller att vara kreativ i kristider! 

Jag tänkte ta tillfället i akt att berätta lite om den dominikanska maten. Jag älskar kultur, och för mig är mat den största kulturupplevelsen. Det är en kreativ presentation, som visar landets tillgångar och råvaror, och samlar människor socialt. Här äter man "dominikansk husmanskost" varje dag, till skillnad från Sverige, där vi är mer internationellt inspirerade. Roten Yuca och matbananer är den dominikanska republikens potatis och ackompanjerar det mesta, tillsammans med ris. En typisk dominikansk frukost innehåller mangu (bäst beskrivet som en hummus gjord på bananer istället för kikärtor), ägg, ost och korv. Den dominikanska lunchen består av ris, bönor i sås, evt kött och friterade bananer. Väldigt gott! Enkla, rena smaker, mättande och närproducerat. Det är populärt att dricka juice till maten, kaffe med massa socker efter maten, och öl eller rom till fest. En dag lagade jag flygande Jakob till några vänner, vilket blev beskrivet som "det konstigaste jag har ätit, men väldigt gott". 

I tisdags höll den Dominikanska republikens president ett pressmeddelande, där han meddelade att landet sätts i karantän 15 dagar. Bara matbutiker, läkare och bensinstationer får vara öppna. Jag planerar att utnyttja tiden till spanskaplugg, träning (hemma och i kvarteret) och att lära lära mig spela gitarr. Mitt 10 km lopp är inställt, men Jose, jag och killarna kör på som vanligt. Jag har även beslutat att stanna i DR 2 månader till. Jag känner mig inte färdig med World Spine Care-upplevelsen, och jag tror att jag som sundhetsproffesionell kan hjälpa till mer här. Den egentliga planen var att åka till Colombia 1 vecka 5-10 april, och sen hem till Sverige, men samtliga resor blev inställda och jag valde att boka om den stora hemresan till Sverige till slutet av maj. Jobbet i Sverige är förstående och stöttande, vilket känns super och avgörande. Hur är läget i Sverige? Vilka restriktioner är det? 

Mina första veckor var inte speciellt händelsesrika träningsmässigt. Sen blev jag medlem av Robertos gym, och började springa intervaller på löpband och morgonrundor med gymmets löpklubb. Den här veckan har jag legat i hårdträning med min nya kompis José. Han är tidigare proffesionell löpare och har erbjudit sig att träna mig inför mitt 10 km lopp i Santiago om 3 veckor. Han tror att jag kan bli topp 3. I gengäld behandlar jag hans mamma gratis i kliniken. Hon var tidigare i ett kiropraktiskt förlopp i World Spine Care-kliniken, men var tvingen att sluta pga pengabrist. Jag behandlar flera patienter helt gratis, för jag tycker inte att pengar ska vara grunden till att de inte kommer (besöken kostar normalt 50 kr). I torsdags blev jag bjuden på middag hemma hos José och hans mamma och fick en inblick i livet på Mocas landsbygd. Familjen hyr ett hus med plåttak över mörknande trästommar. Mamman och pappan separerade för 15 år sedan pga pappans alkoholism och masochism, och José blev familjens överhuvud som 13-åring. Han jobbar varje dag 8-18, för att kunna betala av en grund han ska bygga ett hus på till sin mamma. Efter jobbet löptränar han (nu med mig) och jobbar frivilligt med hjälparbete i kyrkan. Om jag vinner kommer jag att ge vinstpengarna till familjens framtida hus. Det är ingen överdriven summa, men en hjälp på vägen och en gestus. Den här resan har gjort mig väldigt ödmjuk till livet, dess förutsättningar och privilegier. Här borta är det ännu lättare att se vad som verkligen är viktigt. Nu väntar 3 hårda veckor med fysisk och mental träning, omgiven av fantastiska människor. 

I helgen åkte Pierre, Jenna, Carol, Laura och jag sydpå för att besöka olika platser i DR. Första stoppet var en vingård, där vi åt tapas och prövade gårdens 4 viner. Vi fick en rundtur bland druvorna och badade i infinity-poolen (pool möter hav). Dagen efter åkte vi båt över till en naturreservat-strand, drack rom och cola och badade. Den sista dagen besökte vi några sanddynor, och saliner (grunda dammar där man tillverkar salt genom avdunstning). Allt i allt en fantastisk roadtrip med fantastiska människor. Väl hemma i Moca välkomnades vi av James - den nya kiropraktorn som ska ta över Pierres roll som clinical supervisor (Pierres kontrakt slutar om 2 veckor). Nu är vi 3 kiropraktorer och känner oss redan som en liten familj. Här kommer ett bildregn från helgen!

Det är annorlunda att köra bil i DR, men inte nödvändigtvis svårare. Alla kör lite som dom vill hastighetsmässigt och placeringsmässigt, men med respekt för varandra. Om någon tutar två gånger, vet du att den personen har företräde. Många använder moped - hela familjer, eller för att frakta tex möbler, men ingen använder hjälm. Jag frågade varför, och det är tydligen inte tillåtet att köra med hjälm när det är mörkt. Polisen kommer att stoppa dig, för att du "täcker ansiktet" och kan göra fuffens, tex råna någon. Konstigt! Om der är någon gång man vill ha hjälm så är det ju på kvällen när det är mörkt och alla andra kör fulla (här är det vanligt att folk drink and drive). Igår morse och idag gick jag upp kl 5:30 för att springa med löpklubben från gymmet kl 6:00. Hårt att vakna, men skönt efteråt. Jag förundras fortfarande över hur snälla och hjälpsamma alla är här, och hur folk tar av sin egen tid för att underlätta för andra (tex skjutsa mig till och från träning). Något jag absolut kommer att ta med mig tillbaka till Sverige. Det är så lätt att vara fokuserad på sitt eget. Imorgon efter jobbet åker Pierre, Jenna, två av hennes väninnor och jag sydpå för att besöka lite olika städer och stränder. Vi ska se sanddynor, sola och bada och besöka en vingård. Det blir kul med en utflykt! På tal om utflykt så har jag ändrat planerna för hemresan lite grann. Eftersom det är påsk, och jag inte börjar jobba förrän den 14:e april, tar jag en tur till Colombia, där en av mina danska vänner (hälften amerikan, hälften colombian) är, innan jag fortsätter mot stockholm. Han inviterade mig till sitt hotell, och tidsmässigt kunde det inte ha synkat bättre. Det blir en vecka med vandring i bergen, strand-safari och salsa. Jag glädjer mig redan! 

I Harry Potter-böckerna finns det en varelse som heter Boggart. En boggart antar den form som åskådaren fruktar mest, och därför är det ingen som vet hur själva varelsen Boggart ser ut. Min största (och enda) Boggart innan resan till DR var att köra bil, men som med alla boggarts ska de bara mötas. Igår körde jag själv för första gången, och idag en andra gång. Nu känner jag mig så självständig som jag tycker om att känna mig, och njuter av endorfinerna att ha övervunnit en rädsla. Igår gick turen til GimnasioR&C, där jag sprang ca 10 km och körde lite benstyrka. Ägaren välkomnade mig med öppna armar, och lät mig bli medlem gratis de två månaderna jag är här. Jag sa att jag i gengäld gärna behandlade vem som nu ville, och fick en första patient redan efter träningen. Symbios! Det är bara 2 veckor sedan jag kom till Moca, men det har hänt så mycket att det känns som 2 månader. Jag ser fram emot den sista 3/4-delen av uppehållet. Den kommer säkert att innehålla minst lika många upplevelser och möjligheter för utveckling. I nya, karibiska kläder:

I Dominikanska Republiken är 80% av alla födslar kejsarsnitt. Många av de kvinnor jag ser i kliniken har fått flera kejsarsnitt, kanske 3-4 st. Därefter är det vanligt att ta bort livmodern som en slags sterilisering/prevention. För mig som kiropraktor är det helt oförståligt. Jag kan omöjligt tro att det skulle vara bättre för kroppen med kejsarsnitt (om det inte är absolut nödvändigt), och kan bara tänka mig hur mycket ärrvävnad det måste finnas i en buk med 4 kejsarsnitt och en hysterektomi. 

En vanlig dag i Moca ser ut som följer: jag går upp kl 7, äter frukost, dricker kaffe och gör mig i ordning. Pierre och jag åker till kliniken så att vi är där lite innan kl 8, då de första patienterna dyker upp. Patienterna kan komma från Moca, de små byarna runt Moca, eller de större städerna La Vega och Santiago. Många har aldrig prövat någon form för manuell behandling, men har ändå fått steroidinjektioner eller operation för ryggproblemen. Läkarna har en stark roll i Dominikanska Republiken, och många har redan fått en röntgen och/eller MR-scanning innan de kommer till oss.   Vi ser mycket diskbråck, arbetsskador, men också öronsten, biverkningar av operation eller medicin och stress.  Förutom mycket dans är livsstilen ganska osund. Mycket friterat, mycket ljust bröd, socker och alkohol. Vissa tränar på gym, andra aldrig har tränat någonsin. Det är ovanligt att gå eller cykla - de flesta tar bilen. Många är fattiga, men en stor bil är ett sätt att visa sig fram på, och därför finns det många stora bilar även i Moca. Men alla är extremt hjälpsamma, vänliga, öppna för nya människor och positiva. De allra fattigaste, som inte har möjlighet att komma till kliniken antingen pga tillgänglighet eller ekonomi blir behandlade under missionsresorna som WSC gör 1 gång om året. När vi inte behandlar patienter gör vi pappersarbete - mycket pappersarbete. Här är det pappersjournaler som gäller, och eftersom WSC bedriver forskning genom klinikerna, blir det extra mycket som ska skrivas. Allt forskningsmaterial ska föras in i excelark på datorn (information om patienten och olika uppföljande frågeformulär). Imorgon ska jag bara helt ensam i kliniken, eftersom Pierre har besök av två franska väninnor. Det blir kul att utmana mig själv, kommunicera med alla på egen hand, och göra allt på mitt sätt. Pierre är extremt social och duktig på att kommunicera, men saknar lite organisation. Jag avslutar med några bilder från en förlängd weekend i Samana och Las Galeras, där vi solade, badade och kollade på valar. Imorgon ska jag träna med en av löpklubbarna som jag har hittat här i Moca. Det blir spännande! 

Nu är jag i Moca, Dominikanska Republiken, sedan 5 dagar tillbaka. Avresan från Sverige blev lite abrupt, eftersom jag hade sett fel på tiden och tänkte att flyget gick 23:30 på kvällen och inte 11:30 på förmiddagen. Men jag kom iväg, först till Florida och sen till Dominikanska Republiken. Jag bor i ett hus som World Spine Care hyr, tillsammans med Pierre, en fransman som också jobbar för WSC. Min första dag (som var en söndag) tog han mig med på rundtur i Moca, paintball med sina vänner, karneval i Santiago och middag utomhus med superbowl på storskärm. Fullspäckad dag! Intrycken fortsatte på måndagen, då jag presenterades för kliniken, alla anställda och satte igång att jobba - på spanska. Patronato (som WSC-kliniken heter i Moca) ligger inbäddad i ett center med fysioterapeuter och läkare. Vi är "utanför systemet", men det är kul att vara en del av en multimodal klinik, och ha många kollegor. Jag kämpar fortfarande med alla namn och spanskan, men räknar med att det kommer sitta som en smäck när jag åker härifrån. Utveckling sker utanför comfort zone! Igår åkte Pierre och jag till Santiago (den närmsta största staden) och tränade: han jiujitsu, jag spinning och löpning. Moca är en liten stad på landet, men Santiago är stort har alla moderniteter. Pierres väninna Jenna tränade tillsammans med mig, och efteråt gick vi ut och åt  och drack mojitos enligt Pierre och Jennas omsdagstradition: miercoles y mojitos (onsdag och mojito). I helgen ska vi besöka Semana, ett område med vackra stränder och små fiskestäder. Der blir härligt med sol och bad efter en vecka med mycket värme, men utan hav! Nos vemos!